BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Katarina Pirak Sikku, samisk konstnär från Jokkmokk, står kanske inför sitt livs största arbete. Hon har fått ett anslag från Vetenskapsrådet på hela fem miljoner kronor för att leda ett konstnärligt forskningsprojekt tillsammans med tre andra forskare. Fokus: rasbiologin och dess verkningar i det samiska samhället. Målet: mental självständighet. För att förstå vad det handlar om, måste vi ta ett språng tillbaka till förra seklets början, då föreställningen om människoraser var en naturlig del av vetenskapen.
Från arabiskt ord
Ordet "ras" har ett troligt ursprung i det arabiska ordet för huvud eller överhuvud för någon eller något. Om de som kom till norra Sverige från rasbiologiska institutet för att mäta huvuden på samer kände till det är oklart, men det finns onekligen något ironiskt i detta. Under flera årtionden i början av 1900-talet gjorde rasbiologer regelbundna resor upp till norra Sverige för att mäta samers skallar i den så kallade "Lappundersökningen". Syftet med mätningarna var att bevisa att samerna hade "korta huvuden" och därmed tillhörde en "degenererad ras", som det hette med dåtidens termer. Hur mycket tvång som användes för att förmå samerna att ställa sig nakna framför kamerorna och underkasta sig fysiska undersökningar är oklart.
Det var den kände Herman Lundborg som ledde arbetet. Kartläggningarna med mått, bedömningar och fotografier arkiverades hos det organ för rasbiologisk forskning som upprättats i Sverige, nämligen Statens rasbiologiska institut i Uppsala. Men när Herman Lundborg gick i pension i mitten på 1930-talet avslutades verksamheten vid institutet, och efter andra världskriget fanns det inte längre kvar något forskarstöd för de rasbiologiska idéerna. Arkiven med bilder och bedömningar av samerna låg kvar på Uppsala universitet, som en skamfläck som helst skulle glömmas bort.
Ville inte glömma
Men alla ville inte glömma. Katarina Pirak Sikku hörde talas om Lappundersökningen. Hon gick under stor vånda in i arkivmaterialet, tittade på bilderna och fann bland annat uppgifter om egna anhöriga. Det resulterade i en mycket uppmärksammad konstutställning – Nammaláhpán (Namnlös) – på Bildmuséet i Umeå som handlade om sorgen och smärtan i att samer betraktats som underlägsna människor. Med utställningen låste Katarina Pirak Sikku upp dörren till ett stängt rum; ett trauma som mycket få inom det samiska samhället hittills hade velat tala om. Skammen hade varit för stor.
En av de som såg utställningen var May-Britt Öhman, själv same och forskare på Uppsala universitet i teknik- och vetenskapshistoria, genusvetenskap och samiskrelaterade frågor. Hon och Katarina Pirak Sikku hade samarbetat ihop tidigare, men May-Britt Öhman blev säger att hon blev så drabbad av utställningen, eftersom Katarina Pirak Sikku berättade om övergreppen på ett djupare och mer känslosamt sätt.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Det finns mycket forskning om de rasbiologiska studierna av samer i Sverige, men den är gjord med ett utifrånperspektiv, av folk som inte själva är samer. Som forskare förväntas man ju ha distans, men utifrånblicken hjälper inte oss i det här fallet. Det är viktigt att vi får ta tillbaka vår historia och i det arbetet måste vi få visa vilken sorg och vilket trauma rasstudierna har varit för oss. Känslorna måste få vara med. När jag såg utställningen tänkte jag att Katarinas arbete måste tas vidare.
Fick forskningsmedel
Katarina och May-Britt ansökte om forskningsmedel för ett fördjupat arbete. Efter det tredje försöket biföll Vetenskapsrådet projektbidrag i den större klassen – pengar som en konstnär vanligen bara kan drömma om. Nu väntar tre års koncentrerat jobb för Katarina Pirak Sikku, där hon ska undersöka effekterna av den rasbiologiska processen i det samiska samhället. Det finns spår som hon tänker följa upp från arkiven. Rena deckararbetet, faktiskt – för det finns mycket som är höljt i dunkel. Katarina Pirak Sikku har noterat att det gjordes undersökningar på samerna när rasbiologiska institutets personal inte ens befann sig i norra Sverige. En teori är att de kan ha haft lokala hjälpredor, som hittills varit osynliga i historien.
– Man måste in i fler arkiv och leta. Kanske fanns det lokala medhjälpare och privata finansiärer som vi inte vet om, säger Katarina Pirak Sikku.
Möjligen dyker gåtans lösning upp i den bok som ska bli resultatet av Katarina Pirak Sikkus arbete. Men den kommer förstås inte bara att innehålla text – Katarina Pirak Sikku är ju konstnär. Det blir bilder, kanske målningar, kanske foton – Katarina Pirak Sikku svävar på målet, hon vet ännu inte säkert hur hon ska jobba med det visuella. Men hon ska alldeles bestämt besöka de platser där mätningarna och undersökningarna av samerna ägde rum. Hon åker tillsammans med arkeologen och etnologen Gunilla Larsson, även hon same. På platserna kommer hon att uppföra konstverk, som hon kommer att dokumentera, men som sedan lämnas för att med tiden försvinna av sig själva. Eller vara kvar – på något sätt. Kanske kommer naturen att minnas dem?
– Det är en tilltalande känsla, att något finns kvar utan att vi ser det. Tidigare har jag jobbat en hel del med verk som försvinner. Det finns ju paralleller till det samiska samhället, vi har inte alltid lämnat konkreta spår efter oss och det har vi fått lida för, som när det gäller betesmarker.
Sättet att arbeta med konstverk som försvinner har Katarina Pirak Sikku gemensamt med urinnevånarna i Australien, vars konstnärliga arbete med "dot-paintings", har sitt ursprung i att rita intrikata och symbolladdade mönster i sanden. Katarina Pirak Sikku ska därför som en del i projektet också samarbeta med Frances Wyld, forskare i kommunikation och martukvinna från Australien. Fyra forskare tillsammans, alla med rötter i en ursprungsbefolkning – resultatet kommer med all säkerhet att bli starkt. För det var ju det där med målet: mental självständighet, alltså att få berätta sin historia och definiera sin egen världsbild, inte bara bli berättad OM.
– Synen från akademins sida har varit att nu är det färdigforskat om rasbiologin. Men man har glömt ett perspektiv, och det är vårt perspektiv. Många delar av den samiska historien gör så ont. Men nu lyfter vi själva på locket och visar att "ja, det här var ju inte så bra". Och då är det möjligt att börja tala om det, säger Katarina Pirak Sikku.
