BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Dessa rader är hämtade från konstnären Cecilia Hei Mee Flumés bildroman. En roman som hon samtalar om, när jag träffar henne för första gången. Hon är inbjuden till ett panelsamtal om adoptionspolitisk gestaltning på ABF Stockholm. Vi slår oss ner på en av träbänkarna utanför föreläsningssalen efter seminariet. Jag öppnar upp med att fråga om hur hon skulle beskriva hur det är att leva i ett mellanförskap.
– Mellanförskap kan beskrivas som en känsla av att vara sammankopplad till två eller flera kulturer samtidigt. I mitt fall handlar det om att jag samtidigt definierar mig själv som svensk, men jag definieras även av andra på grund av mitt utseende. Vid en första anblick förväntas jag inte kunna ta del av den svenska kulturen och ta den till mig, säger hon.
Kontrasten mellan naturromantiska norrländska landskap och symboler från Östasien är återkommande teman i hennes konst. Hon själv är uppvuxen i byn Trehörningen utanför Tavelsjö och adopterad från Korea. Cecilias konstnärsuttryck bottnar i en känsla som många adopterade kämpar med. I stället för att ha enbart en referensram med kulturella symboler, befinner de sig i ett mellanförskap bestående av symboler och ting från olika kulturella kontexter. Men mellanförskapet bör ses som berikande i stället för hämmande, menar Cecilia – en tanke som går stick i stäv med nationalromantiken, som kännetecknas av det konservativa och bevarandet av en stillastående urkraft.
Intersektionalistiskt
För att behålla skärpan är det naturligt för Cecilia att värdera saker utifrån hur de är länkade till varandra. För henne betyder det att klassbakgrund och att vara adopterad har samma vikt när hon ska definiera sig själv. Det är något förenklat det som man kan kalla ett intersektionalistiskt perspektiv.
– Ursäkta, jag ville bara tacka dig för dina intressanta tankar och det samtal som jag har fått ta del av, säger en kvinna med en brandgul barnvagn.
Cecilia tackar för de fina orden och de båda kvinnorna hamnar i en dialog om hur pass viktigt det är att lyfta adoptionsfrågor, och hur pass viktigt det är att vara adoptionskritisk. Efter en stund vänder kvinnan på sig och ropar: ”Kom nu! Nu åker vi hem och äter tacos”. Med de orden samlar hon sina tre barn runt omkring sig. Mötet mellan Cecilia och mamman leder oss in på hennes egna erfarenheter av hur det var att växa upp i en arbetarklassfamilj.
– Mina föräldrar har varit fantastiska under min uppväxt. Det har bara inte funnits i familjen att prata om det som man känner. Kanske har det också något att göra med den norrländska mentaliteten, säger hon och far svävande ut med blicken.
För Cecilia så betydde det att hon sökte en relation med sina lärare, först på gymnasiet och sedan Konstfack, för att kunna prata om saker som hon brydde sig om, eller behövde förstå bättre.
Gör klart en bildroman
Just nu håller Cecilia på med färdigställandet av en bildroman. Den beskriver hennes uppväxt i arbetarklassfamiljen i byn utanför Umeå och hur hon kämpade med sin dubbla identitet och komplexiteten i identifikationen som barn. Bildromanens röda tråd är sökandet. Av identitet, av samhörighet och av känslan att hitta hem.
– Jag tror att den som kommer att läsa boken är den som vill känna sig representerad. Det är en självbiografi om hur det är att vara adopterad från Korea och uppvuxen med mellanförskapet, den dubbla kulturella kontexten och de frågor som kommer från sökandet av ens ursprung, säger hon.
För Cecilias del är sökandet efter hennes rötter över. Däremot så påbörjar hon ett nytt sökande, men denna gång efter ett förlag.
