Bakom oss, i Arthurs trädgård, står två statyer uppställda utanför boden, Arthurs bod, Sveriges minsta galleri, som han kallar det själv. Det är konstnärsparet Lena Lervik och Thomas Qvarsebo som fått plats för sina skulpturer både i boden och utanför – på Arthurs bakgård.
– Akta så du inte trampar på morsan, säger Arthur om Lena Lerviks ”Nerthus”, en yppig kvinnofigur i terracotta på gräsmattan.
Hon ligger där med en ganska svullen mage i gräset, avbildad naken och med huvudet vilande i handen. Strax utanför gården, intill postkontoret, ser vi två män i brons som håller varandra i handen där de sitter på en parkbänk.
– Det är vårt bidrag till hbtq-rörelsen, signerat Fanny Wikstad, som ville avbilda de män som var med och byggde upp Slussen men inte fick sitta vid den och öppet visa sin kärlek, säger Arthur om statyn.
Miljön är allt
Klädd i skepparmössa och vit huvtröja med blåa tvärränder startar Arthur den blåa moppen, placerar en sittkudde på flaket och ber mig hoppa upp så att vi kan köra igång med Skulpturvandringen.
– Visst skulle man kunna ta de här statyerna och ställa ut dem på vilket galleri som helst med ljussättning och snygga podier, men det blir aldrig som här, med himlen som tak och horisonten som väggar. Miljön och helhetsupplevelsen är en stor del av utställningen, fortsätter Arthur och styr ner mot de två fågelstatyerna vid kustkanten.
Två fåglar, avbildade i luften med havet som bakgrund. Den effekten Arthur pratar om blir mest påtaglig här, ett galleri hade aldrig kunnat producera ett stort, blått innanhav med brusande vågor i bakgrunden.
– Här bredvid bor Ole Drebold, en av skulptörerna i utställningen, han medverkar med flera verk och just nu håller han på att arbeta på nästa, säger Arthur och pekar på en stor stålkonstruktion på baksidan av huset som ser ut som just en skulptörsateljé.
– Men han verkar inte vara hemma i dag, eller så kanske han gömmer sig, fortsätter Arthur leende. Jag vill verkligen visa dig hans verk, de är spektakulära!
Intill huset ser jag vad som ser ut att vara en stentromb med ett rostigt taggstängsel kring det. Arthur uppmanar mig att gå närmare och då ser jag vad det är – en elefantsnabel riktad mot himlen, fångad i rostig taggtråd. Längre fram på vandringen möter vi ännu en djurskulptur av Ole Drebold, en fågel som står uppe på buren som den just rymt ur.
Statyer i gåva till kommunen
Vissa av statyerna är utlånade av konsthallar, andra av konstnärerna själva och vissa av dem donerade till föreningen Konstbryggan.
– Vi kämpar för att göra utställningen permanent men vi har inte möjligheterna till att bygga året runt-podier. Vi skänkte därför sex statyer till Nynäshamns kommun för att de skulle ha ett intresse av att behålla dem här, säger Arthur, men på över ett och ett halvt år har inget hänt.
I dag drar Öja en del turister med vandrarhemmet och konferensanläggningen, puben, militärmuseet och kapellet. Och Arthur tror att en permanent utställning skulle locka ännu fler till Öja.
– Ja, och för konferensgästerna, när de kommer hit vill de ju ha något att göra mellan konferenserna, de behöver roa sig med någonting, det skulle därför gynna de lokala verksamheterna och turismen, säger Arthur hoppfullt.
När tror du utställningen kommer att bli permanent då, frågar jag.
– Jadu, det kan väl du ringa kommunen och fråga dem om, säger Arthur. De säger att de inte har någon som kan ta över efter oss och vet inte hur de ska förvalta den.
Snart är det dags för Arthur att återigen packa ner statyerna för den här gången, men han är säker på att nästa år, innan han går i pension, kommer utställningen tillbaka igen.
