Festivalen såg dagens ljus för första gången trettonhelgen år 2015. Grundarna Jill Lindström och Anna Carlson upplevde att performancekonsten var i behov av en scen.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Och trettondagshelgen på Konstepidemin har alltid varit tom, det är inga utställningar då. Så vi tänkte att nu gör vi något, något som efter jul-och nyårshelgerna kan bidra med helt andra intryck, säger Anna Carlson.

Det visade sig att intresset för festivalen var större än de kunnat ana. De började med att fråga runt bland sina bekanta om de kunde tänka sig vara med. Jill Lundström berättar att hon var säker på att det skulle bli katastrof, att alldeles för få konstnärer skulle tacka ja till att vara med.

– Jag tänkte att det på sin höjd skulle vara 20 stycken som sa ja, men till slut stod vi där med 60 konstnärer som ville vara med och vi blev så överraskade. Då var problemet att vi inte hade några pengar alls. Det var ungefär då vi började fundera på hur vi skulle kunna dra oss ur och ställa in, säger Jill Lundström och skrattar.

– Nej, riktigt så illa var det inte. Det finns en påtaglig problemlösningsanda bland konstnärer, på något sätt löste sig problemen så fort de uppstod, och det blev en väldigt lyckad festival.

Efter att festivalen anordnats även år 2016 kom Anna Carlson och Jill Lundström fram till att arrangemanget skulle bli en biennal.

– Som det är nu blir festivalen större för varje gång, och för att det både vi och konstnärerna ska hinna hämta oss emellan känns det bättre att köra vartannat år, säger Anna Carlson.

Konstnärer från hela världen

Årets festival har växt ytterligare och arrangörsgruppen har fått förstärkning av Linnea Jardemark, som även ska delta som konstnär i fem programpunkter. Hon läser sista terminen i fri konst på Akademin Valand. Tillsammans med Marika Sanaksenaho driver hon performanceduon Geflux3, vars konst går ut på att spegla andras verk.

– Vi jobbar med ”reenactments”. Man kan säga att det betyder att vi återuppför, hyllar, snor, och kopierar andra konstnärers performance, berättar Linnea Jardemark.

Duon övar aldrig innan sina uppträdanden. De lyssnar, tittar, speglar och delar erfarenheter genom att iscensätta andras verk.

Totalt deltar omkring 120 konstnärer i 80 programpunkter under årets festival. Deltagarna kommer från hela världen, Rumänien, Kroatien, Serbien, England och hela Norden, bara för att nämna några länder och platser som är representerade. För första gången anordnades ett open call för att utse de deltagande konstnärerna.

– Vi trodde nog aldrig att det skulle bli så här stort. Det var över 300 konstnärer som anmälde sitt intresse och vi önskar att vi hade kunnat tacka ja till allihop, men tyvärr finns det inte tillräckligt stora lokaler för det, konstaterar Jill Lundsröm.

Lågmält till experimentellt

Bland akterna finns alltifrån mer lågmälda verk, exempelvis uppläsande av dikter, till mer explosiva och experimentella akter. Utomhus kommer konstnärerna Leif Skoog och Johan Suneson att bygga en konstruktion av material som finns på platsen. När konstruktionen är färdig återvinns materialet och en ny konstruktion förs upp, och så kommer det fortsätta under hela festivalen.

Konstduon Camilla Johansson och Julia Boström kommer att delta i festivalen via Skype med sitt konstprojekt ”Den förspillda vreden”, som går ut på att de övernattar i naturen samtidigt som de sänder ett samtal som kretsar kring vrede och dess påverkan inom områden som natur, jämställdhet och religion dygnet runt.

De tre arrangörerna tror att intresset för performancekonst blir allt större i Sverige.

– Performance har länge varit stort i länder som har dålig ekonomi, eftersom det inte behöver kräva några större kostnader för att utföra och på det sättet är det en väldigt inkluderande konstform. Men det känns som att intresset växer här också, tror Jill Lundström.

– Performance går väldigt mycket emot den traditionella och patriarkala bilden av vad konst är, som inte sällan går ut på att det ska vara dyrt, exklusivt och gå att hänga på väggen. Det här är något som bara existerar nu och sen är det borta, vilket kan vara provocerande på många sätt, säger Anna Carlson och fortsätter:

– Något som är otroligt häftigt med 13festivalen här är att se de här extremt starka kreativa krafterna som sätts igång när platsen att utföra konsten erbjuds. Det är som en stickkontakt som bara: ”swoosh!”. På sätt och vis är hela den är festivalen ett stort performanceverk.

Får inte bli säkert

Tanken är att festivalen även i framtiden ska fortsätta arrangeras vartannat år på Konstepidemin. I alla fall så länge det känns någorlunda dynamiskt och osäkert. Arrangörerna är nämligen överens om att festivalen inte får bli för statisk – då måste den göras om.

– Det får aldrig bli en form som känns fast. Då måste vi hitta på något som gör det osäkert igen. Att inte veta allt triggar igång en kreativitet som jag tror är viktigt för festivalen, säger Anna Carlson.