BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Den 57:e konstbiennalen i Venedig har temat ”Viva Arte Viva” (”Leve konsten”). Med detta slagord vill den franska curatorn Christine Macel hylla konstens förmåga till reflektion och motstånd. 83 nationer ställer ut verk som tillsammans ger uttryck för en kollektiv kärlek till konsten. Flummigt eller ej – biennalen har en aura av 1970-talets tro på konsten som helande kraft, fri från prestige och avmätthet den så ofta anklagas för. Starka visuella upplevelser, deltagandekultur, ritualer och performance blir till en utopisk önskan om social gemenskap som plåster på samtidens sår.
I Schamanernas paviljong kan du vila fötterna och krypa in under Ernesto Netos jättelika tält ”A Sacred Place” och lyssna på en rytmisk trumma.
I det stora broderiprojektet ”A Stitch in Time” får besökarna lämna sitt avtryck genom att sy fast valfritt objekt i ett gemensamt tygstycke.
Erwin Wurms lekfulla installationer bjuder in till interaktion i Österrikes paviljong: besökarna böjer sina kroppsdelar i märkliga positioner genom vardagliga objekt som en stol.
Viskande kör
Centralpaviljongen är indelad i nio sektioner som tar sin början i parken Giardini och avslutas i det gamla skeppsvarvet Arsenale. Här vill jag särskilt minnas den viskande kören från Hongkong som med sammanbitna tänder väste fram ”We Are The World”.
Här finns också Italiens egna paviljong som tydligt markerar livets övergång till den andra sidan, som aska eller i skepnaden av Jesus. Här blir kontrasten till den något sorglösa stämningen i utställningens början väl markant – du har lämnat de prunkande trädgårdarna i Giardini och träder in i ett kompakt mörker, ett krematorium med livlösa och förruttnade kroppar på väg att brännas. Väl ute i dagsljuset krävs det en espresso för att komma tillbaka till verkligheten.
Biennalens stora snackis är annars det suggestiva performanceverket ”Faust” som gjorde att Tyskland vann årets Guldlejon för bästa paviljong.
Gemensam ceremoni
Anne Imhof är erkänd och hajpad för sina noga koreograferade och aparta verk där besökarna vaggas in i en omskakande osäkerhet. ”Faust” utspelar sig i ett kalt rum där vi står på en ställning av pansarglas. Under oss rör sig hålögda och svartklädda kroppar. Vi befinner oss i deras territorium och stämningen är hotfull, utanför skäller en vakthund. Kropparna börjar röra sig i rummet, mot varandra och genom folkmassan.
Det är en dans, en långsam sammansmältning och plötsligt börjar du undra: Har jag rätt att bevittna det här? Vem är egentligen åskådare och vem är aktör? Kropparna stirrar ut i tomma intet, de är androgyna och zombieliknande, hur är det ens möjligt att stämningen känns erotisk? När en av dem börjar sjunga håller folkmassan andan. Ljudet fyller rummet och kryper in under skinnet. Vi går in i samma transliknande tillstånd som våra performancekonstnärer.
Detta mörker, eller vad det ska kallas, är en nödvändig del av den helande kraft som Christine Macel talar om. Att våga möta inre demoner i en slags gemensam ceremoni.
På samtidskonstmuseet Palazzo Grassi och filialen Punta Della Dogana ställer kändiskonstnären Damien Hirst ut sin undervattensmardröm ”Treasures from the Wreck of The Unbelievable”.
Förflutet till salu?
Det är ett spektakel i mångmiljonklassen som det råder delade meningar om i konstvärlden. Damien Hirst säger sig ha bärgat upp hundratals skatter från havsbotten utanför Afrikas östkust. Hans team ska ha restaurerat en del och även skapat verklighetstrogna kopior av originalen. Artefakterna är gjorda i kostsamma material som brons, marmor, guld och jade.
En av skulpturerna är 18 meter hög. Det är i dag vanligt att museer ställer ut välgjorda replikor av antika föremål, till exempel från Tutankhamons grav som inte får flyttas från Egypten. Det Damien Hirst har skapat är i stället en storslagen förvanskning av historien som får dig att tänka efter om också vårt förflutna är till salu.
Det är inte helt lätt för besökaren att förstå att detta är en bluff. Det krävs ett kritiskt öga för att inte svepas med i denna storslagna berättelse. Lättare är det att upptäcka att några av havsprinsessorna med perfekt formade bröst har moderna bikinitrosor, Musse Pigg-öron och är stämplade med ”Made in China”.