– De är som dagboksanteckningar. Varje tavla är en dag i mitt liv, säger hon.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Fast några tavlor har förstås fått lämna lägenheten. De ingår i utställningen ”Av Örebro, för Örebro” som just nu hänger på en inredningsbutik i stan. Det är Xenia Popajas första utställning. Egentligen är hon maskör och kostymör i grunden, men svår värk och panikångest har gjort det omöjligt att fortsätta att arbeta som tidigare.

– Jag började måla för att mota bort ångesten och det fungerade. Konsten räddade mig, säger Xenia Popaja.

Nu vill hon arbeta som konstnär på heltid. Men hon är fortfarande i en slags testfas. I bland är det akvarell, ibland olja, foto eller film som gäller. 

– Jag letar efter min egen stil. Jag tycker att jag får mest sagt med rörlig bild, men jag ger mig inga begränsningar. Jag gillar att skifta mellan tekniker och att vara lika fri som i en drömvärld, säger hon.

Använder två olika sätt

Hittills arbetar hon på två olika sätt. 

– Endera tänker jag innan jag somnar och formar en vision av vad jag vill göra, som jag sedan gör dagen efter. Eller så målar jag abstrakt, då känner jag någonting starkt som jag med stängda ögon målar på duken. Sedan tittar jag och fyller i, berättar hon.

En ny utställning

Katten Kurre skruvar sig i Xenia Popajas famn. Han finns precis som många andra örebroare med i utställningen ”Av Örebro, för Örebro”. Utställningen är ganska enkel och ljus menar Xenia Popaja, och verken har fått henne att se på Örebro med nya ögon. Men hon planerar också för en ny utställning där mer mörker ska få utrymme. Den ska heta ”Elva dörrar till friheten” och ska handla om depression och panikångest. 

– Jag vill att den ska innehålla ljud, ljus, olika temperaturer och visuella uttryck i elva olika rum. Den som aldrig har haft panikångest ska få en känsla för hur det kan vara, därför måste den kanske vara barnförbjuden, säger hon. 

Än så länge är ”Elva dörrar till friheten” en avlägsen framtidsplan, men oavsett vilket ämne konsten behandlar vill Xenia Popaja väcka känslor hos betraktaren.

– Alla måste inte gilla det jag gör, om någon hatar det, så är det fantastiskt ändå. Den värsta förolämpningen är om människor inte känner någonting alls, säger hon.