Väggarna i galleriet gapar vita. Kvar hänger bara några enstaka tavlor som väntar på att hämtas upp av sina köpare. Under vernissagen i helgen gick de åt i en rasande fart, berättar en leende Paula Montheli.
– Tjugo minuter, sen var mina tavlor sålda, säger hon.
Hon har alltid älskat att måla men det var när hon fick sin cancerdiagnos som hon tog upp intresset på allvar och fick en nytändning.
– Jag började skapa supermycket mer när jag blev sjuk. Jag fick jättemycket energi och ville bara skapa, och det gick bra när jag satt och fick cellgifter, som annars är jättetråkigt. Jag hade med mig Ipaden och satt och höll på, säger hon.
Hon är diagnostiserad med cancer i benmärgen, ryggraden, levern och bröstet. Tidigare målade hon gärna i akryl, men behandlingarna har gjort lederna stela och när hon märkte att hon hade svårt att hålla i penseln bytte hon ut akrylfärgen och staffliet mot kameran, Ipaden och datorn och skapar bilder digitalt.
Vill ge tillbaka
Med tiden växte en allt större samling tavlor fram och i slutet av november förra året väcktes idén att ordna en utställning och sälja tavlorna till förmån för organisationen Ung cancer, som hon fått mycket stöd ifrån under sjukdomstiden.
– När jag bestämt mig för att göra någonting mer av konsten var det självklart att göra någonting som hade med sjukdomen att göra. Jag har fått så otroligt mycket positiv energi och styrka i detta så jag ville ge tillbaka, säger hon.
Det slutade med att hon bjöd in även andra konstnärer, etablerade och oetablerade, till att sälja sina verk till förmån för Ung cancer. Det var också då, i slutet av november, som hon för första gången gick ut bredare bland vänner och bekanta och berättade om sin sjukdom. I ett inlägg på sitt Instagram-konto och på Facebook skrev hon nu öppet om cancerdiagnosen som hon fick i somras. Hon skrev om utställningen och bad alla att bidra med vad de kunde, pengar eller egen kreativitet.
– Många av mina nära och kära visste inte riktigt om min story för jag pratade inte om det så mycket, utan höll det mycket inom familjen. Jag hade peruk på mig då också, så man såg inte att jag hade fått behandling, säger hon.
– Det sa bara pang, 50 konstnärer var anmälda på bara en vecka. Och det spred sig så fort. Sex veckor senare har jag detta, säger hon och ser sig om i lokalen.
Det har gått drygt ett halvår sedan hon fick sin diagnos i augusti förra året. Normalt brukar myelom, benmärgscancer, drabba personer som är äldre än 60 år, men Paula har en grundsjukdom som läkarna tror är orsaken till att hon överhuvudtaget fick cancer. Sedan hon var 12 år har hon haft en virussjukdom som ger kroniska inflammationer i kroppen och försvagar immunförsvaret. Livet med sjukdomen som ständig följeslagare gjorde att hon blev intresserad av att läsa medicin och i början av förra året åkte hon till San Diego i USA för att göra praktik på en klinik som kombinerar medicin och alternativmedicin.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
”Små inbrottstjuvar i kroppen”
Hittills hade hennes grundsjukdom varit en gåta, men i San Diego kom hon i kontakt med en läkare som sa att han kunde hjälpa henne genom en behandling med antivirala medel, samma typ av medicin som hiv-sjuka får.
– Jag började på behandling. Det var ett tufft beslut. Jag var kvar i USA i flera månader och tappade håret av behandlingen. När jag kom hem frågade många ”men gud, är det cancer” och jag svarade ”nej, det är i alla fall inte cancer”, svarade jag.
Hon tog med sig beskedet från USA hem till Sverige, där läkarna föreslog att hon skulle göra en benmärgstransplantation. Men under de förberedande undersökningarna upptäckte man att någonting var fel. Läkarna hittade cancer i benmärgen. Senare visade det sig att sjukdomen fanns även i ryggraden, levern och bröstet.
Hon säger att det är en konstig känsla att leva med sjukdomen i kroppen.
– Det känns som att man har små inbrottstjuvar som sitter i kroppen och man vill bara få ut dem. Men det funkar inte så, och det finns inte så många andra val, så det är bara att bestämma sig – det här suger och jag kan inte göra någonting åt det. Jag kan inte få bort det, men de jävlarna i kroppen ska åka på det så hårt de bara kan. Och vi ska se till att bara ha det så bra som möjligt för övrigt och bara göra allt som cancern egentligen inte vill att man ska göra. Då känner jag bara, jaja, du kan vara här men det är jag som bestämmer.
Vill inte veta
För många är en cancerdiagnos förknippat med procentsatser, beräkningar om hur stora chanserna är att bli frisk och hur många månader, år eller decennier man beräknas leva. Men Paula har tagit ett aktivt beslut. Hon vill inte veta.
– Jag har sagt från början att jag inte vill veta prognosen för då kommer jag att ställa in mitt liv efter det. Läkarna har sagt att de respekterar mig, men vid det senaste mötet på sjukhuset fick jag frågan om jag någonsin tänkt tanken på att avstå från behandling och istället bara försöka göra det så bekvämt som möjligt och göra så mycket som möjligt. Jag blev helt chockad när jag satt där. Vaddå, skojar du med mig? Ska jag sluta kämpa eller vaddå?, säger hon.
– Efter det mötet förstår jag ju att det inte finns så mycket hopp, men då säger jag istället att jag ger inte upp. Då ska jag vara den där personen som hamnar i tidningen för att hon klarade det i alla fall. Så nej, jag kommer inte att ge upp, säger hon.
Bara några dagar efter utställningen i Göteborg åker Paula tillbaka till USA för att få ny behandling för virussjukdomen. Att bota den känns som grunden för att bli bättre, säger hon. I packningen finns som alltid kameran, datorn och Ipaden.
– Ja gud ja. Jag blir bara med taggad under behandling. Nu har jag varit som minst taggad sedan jag slutade den förra behandlingen före jul. Det är som att när du mår sämst, då får du så mycket inspiration, du vill få ut det.
Målet med utställningen var att hjälpa andra cancersjuka genom sin konst, och det är ingen tvekan om att Paula Montheli har lyckats med den uppgiften. När hon tittade på räkneverket på Ung cancers insamlingssajt efter helgens vernissage trodde hon först att det var något fel på nollorna. Hon hade fått in totalt 250 000 kronor.
– Det känns helt fantastiskt, jag har inte greppat det än. Det är ju skitkul, speciellt när man är en del av Ung cancer och ser allt bra de gör och vad pengarna går till. De här pengarna kommer verkligen att hjälpa människor, säger hon.
