Mellan pizzerior och tunnelbana står skulpturer av människor och djur utplacerade som en del av en genomtänkt stadsbild. Västertorp påminner om en urban fabelberättelse, där man aldrig riktigt är ensam.
Strax sydväst om Stockholms innerstad fanns under lång tid bara skog och ingenting. Men under 50-talet började en ny förort ta form och några av de mest välkända konstnärerna i Sverige vallfärdade hit. Tillsammans skapade de en förort fylld med liv och konst: Västertorp.
I dag står Rikard Larsson i solen utanför tunnelbanan i Västertorp, vid en av de mest välkända skulpturerna, Gubben och geten. Han har strumpor i tofflorna och går långsamt fram igenom den lilla förorten. Här blandas doften av skog och nybakat med asfalt och avgaser.
– När man byggde Västertorp ville man inte bygga en sovstad. Utan mer en småstad, där de som bodde här kunde ta del av ett kulturliv utan att behöva åka in till stan. Konsten blev en del i det här arbetet, säger Rikard Larsson som har skrivit boken Konsten och Västertorp.
Konstnärskollektiv valde konsten
För tio år sedan flyttade Rikard Larsson till söderförorten och blev genast intresserad av den stora samlingen offentlig konst som finns i området. Lägenheten han flyttade in i visade sig vara en av många gamla ateljéer som hade hyst några av de största svenska konstnärerna, som skulptören Arne Jones, under 50-talet och framåt.
– Många tror att det var Stockholms stad som köpte in konsten här i Västertorp. Men i själva verket var det ett konstnärskollektiv med Fritz H. Eriksson och Hägerstens kulturförening i spetsen. De valde, köpte in, och placerade ut den offentliga konsten.
Jobbade med byggarbetarna
Just Fritz H. Eriksson var en pionjär för den offentliga konsten i Stockholm. Han grundade bland annat konstnärskollektivet Färg och form samt Hägerstens kulturella förening, som han arbetade med för att främja den offentliga konsten.
– Den kollektiva idén genomsyrade arbetet. En kommitté valde ut verken och konstnärerna jobbade tätt ihop med de byggarbetare som byggde husen. Därför signerade konstnärerna inte sina verk från början, i stället såg man det som något de hade skapat tillsammans, berättar Rikard Larsson.
Med de nya idealen som kom under efterkrigstiden ifrågasatte konstnärerna vad som var konst och om det behövde föreställa någonting. Därför målade man fönsterbågarna på stjärnhusen vid Personnevägen och lade marmorutsmyckningar i trappuppgångarna.
– Konsten skapade en träffpunkt i Västertorp, därför blev den en del i ledet för att skapa trivsel, berättar Rikard Larsson medan han vandrar längs med Störtloppsvägen.
Kyrkan ville inte ha naket
Vid slutet av gatan ligger ett fyrkantigt flervåningshus. Vinden sliter i löven i skogen som omringar byggnaden. Rikard Larsson stannar upp och pekar på en staty av en naken kvinna: Lena.
– Det här är en av många statyer som man har flyttat på sedan de placerades ut i slutet av 40-talet. Här var det från början ett kulturhus med teater och konstutställningar. Då stod Lena strax utanför ingången. Men under 60-talet tog kyrkan över byggnaden. Och då tyckte man inte att det var särskilt passande att ha en naken kvinna strax utanför, berättar Rikard Larsson och trampar vidare med sina tofflor.
”Män valde konsten”
Lena är inte ensam. Det är många statyer av nakna kvinnor och barn som står utställda i Västertorp.
– Under den här tiden så var det endast män som bestämde över konsten, även i Västertorp. I dag hade man nog inte tillåtit massa gubbar att köpa in konst föreställande nakna kvinnor och barn, menar Marie Andersson som har konstvandringar i bland annat Västertorp. Sedan kan man tänka på namnen som de här statyerna får, till exempel ”Oskuld”.
Men utöver de nakna kvinnorna och andra skulpturer finns det flera byggnader med illustrationer, vissa är gömda och andra är mer synliga. Rikard Larsson smyger sig in i ett av husen på Vasaloppsvägen. Här i trappuppgångarna har grafikern Pierre Olovsson smyckat golvet med mosaik.
– Det här hade inte varit möjligt utan Fritz och de andra. Eldsjälar är nog rätt ord.
Enkät
1. Tycker du att det är viktigt med offentlig konst?
2. Är konsten en del av att vara Västertorpsbo?
3. Vilket är ditt favoritverk?
Jasmin Viborg, 48, lastbilschaufför. Har bott i Västertorp i 22 år
1. – Ja, mycket. Man blir glad när man ser det. När man går runt här och får syn på alla statyer får man en riktig sådan där gladkänsla.
2. – Ja, verkligen. Hon precis här nere med paraplyet tillexempel. Hon brukar alltid få en mössa på vintern. Sedan kommer det hit massa företag och har orientering, där de ska hitta konstverken.
3. – Det är hon den nakna kvinnan med paraplyet.
Eva Eriksson, 65, chef på en resurs-enhet. Har bott i Västertorp i 34 år
1.– Det är mycket viktigt. Framför allt nu för tiden, vi måste få en paus från all kommers. Och då är det oerhört viktigt att alla kan få ta del av konsten och få tid för reflektion
2. – Ja absolut, den höjer statusen i hela området och jag personligen värnar jättemycket om den. Jag har gått på vandringen och köpt boken, så det tycker jag verkligen.
3. – Oj, det kan jag faktiskt inte säga.
Joel Johansson, 24, museiguide. Har bott i Västertorp i tre år
1. – Konst är väl ett viktigt sätt att pigga upp offentliga miljöer. Jag tycker att det behövs för att uttrycka saker i en vardag som annars kanske är lite trist.
2. – Konsten i Västertorp hade väl kunnat vara lite mer uttrycksfull, som det är nu med svartfärgade statyer så är den lite väl alldaglig. Man kunde ha vågat lite mer. Det är svårt att förstå dess sammanhang. Man undrar liksom varför just dessa figurer gjordes. På ett sätt känns skulpturerna enbart som ett sätt att sätta prägel på orten.
3. – Jag gillar gubben och geten, men jag har hört att den finns i Båstad också, så det är kanske inte så unikt för Västertorp.
