Stämningen är koncentrerad och närmast allvarlig. De färgsprakande maskerna och kostymerna måste bli klara innan elever och lärare tillsammans ska ut på en performancepromenad som avslutar den här veckans konstkurs. Rasmus Annell kryper på golvet och häftar fast ringar vid ett stort stycke plast: ”Nä, jag hinner inte prata”. Konstnären Valeria Montti Colque – projektets ledare under den här helgen – fäster en fluffig krage på en klädnad av plast och tyg. På borden ligger högar av glitter, papper, leksaker, pinnar, snören, textilbitar och annat kolijox.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– De får hjälp att uttrycka sig konstnärligt, men jag vill också visa på att man kan ta tillvara saker som egentligen ska kastas, säger Valeria innan hon skyndar sig till nästa elev.
Konstfrämjandet Västerbottens nya projekt (Utan titel) spänner över mycket. Den här helgen bygger deltagarna dräkter och masker, tidigare i vintras fick de arbeta med videoinstallationer efter en rätt anarkistisk arbetsmodell där alla själva fick bygga och experimentera med skärmar och projektorer. Under våren ska eleverna jobba med både måleri och textbaserad konst. Allt under största möjliga kreativitet och lust förstås, men det finns också ett syfte med projektet:
– Vi vill vända oss speciellt till ungdomar för att visa på att det är ett yrke att vara konstnär – att man faktiskt kan leva på det. Konsten är ju lite speciell. Inom musik och skrivande finns ett slags struktur som gör att man lättare fattar hur man ska göra och hur man ska jobba med det. Men så är det inte inom konsten, man fattar inte alltid hur man ska ta sig in i den världen, säger Sara Edström, verksamhetsutvecklare på Konstfrämjandet Västerbotten, och fortsätter.
– Målet för oss är att anlita Sveriges bästa konstnärer som kommer och undervisar eleverna. Då kan de själva berätta mer om hur de jobbar och hur de lever på konsten.
Det är en imponerande uppsättning konstnärer som har fått förmånen att undervisa tiotalet vetgiriga unga i Umeå. Valeria Montti Colque är representerad på både Bukowskis och Moderna museet. Videokonstnären Thomas Hämén arbetar i Amsterdam och Berlin och Caroline Ljuus blev mycket uppmärksammad för sin film Your kind makes very good kissers – om vita mäns uppfattning om asiatiska kvinnor. Sara Edström säger att eleverna – de yngsta i tolvårsåldern, de äldsta runt 20 år – är otroligt intresserade och suger i sig allt, men att de inte med nödvändighet blir jätteimponerade.
– Det är hälsosamt att vara skeptisk till vad vi vuxna håller på med. Vi funderar på att ta hit någon internetkändis som inte vi känner till, men som ungdomarna vet vem det är.
Finns så mycket inom samtidskonsten
Tora Thomas är färdig med sin mask och börjar snacka med sin kompis Tova Nilsson Madell medan hon väntar på att de andra ska bli klara. Båda har en ytterst jordnära inställning till konsten – de anmälde sig till kursen eftersom Toras mamma tipsade om den och för att de båda gillar att pyssla och skulptera. Kan de tänka sig ett framtida jobb som konstnär?
– Mja, jag vill nog bli arkitekt, säger Tora Thomas, och visar upp två färgglada lådor, gjorda av tyg och sugrör, pimpade med silver– och guldfärgat material.
– Men det känns som att jag har fått förståelse för att man kan skapa vad som helst med vilket material som helst.
Sara Edström tror att konsten är ett bra sätt att ta tillvara ungdomarnas personliga erfarenheter och samhällsengagemang.
– Många håller på med samtidskonst utan att fatta att det är det de gör. Inom samtidskonsten ryms så många fler uttryck än vad som traditionellt har setts som konst. Det handlar inte om att vara duktig på att rita eller måla, det handlar om vad du vill säga och att du kan uttrycka det på många olika sätt.
