Manuset till ”Amsterdam” (som huvudsakligen utspelar sig i New York) är baserat på en påstådd politisk konspiration 1933 där målet var att avsätta Franklin D. Roosevelt och installera en diktator i USA.
Efter ett par googlingar om vad som är fakta och vad som är fiktion i ”Amsterdam” verkar inledningstexten ”mycket av det här hände faktiskt” vara en överdrift. Det är inte nödvändigtvis ett problem, oftast brukar en film bli bättre av att slippa sanningens tvångströja. Så är inte fallet denna gång.
Den fabricerade trion i centrum för ”Amsterdam” består av Burt, Valerie och Harold (spelade av Christian Bale, Margot Robbie och John David Washington). Filmen gör tillbakablickar till första världskriget och porträtterar autentiskt hur svarta amerikanska soldater tvingades strida i franska uniformer för att de skulle segregeras från de vita amerikanerna. Av en slump träffar där den vite Burt den svarta advokaten Harold och de två männen blir vänner för livet. Efter ett olyckligt möte med granatsplitter blir de vårdade av sköterskan Valerie, som dessutom använder splittret för att tillverka konstverk. Så excentriskt. Trion varvar ned i Amsterdam efter kriget och sluter en vänskapspakt innan de av olika anledningar tvingas återvända till USA.
Där blir vännerna indragna i en konspiration som cirkulerar kring en hemlig kabal som planerar att avsätta presidenten. Men varje gång filmen närmar sig riktig fara skojas den bort på ett direkt hånfullt sätt i förhållande till sin publik. ”Trodde du att det skulle bli spännande? Nu blir det buskis istället!”
Vi hinner nästan glömma konspirationen då långa partier går åt till farsartad bonding.
Den fascistiska gryning som lurar runt hörnet förångas nästan av den obrydda tonen. Det skriker bara för mycket teaterskola när ett gäng A-listade skådespelare i tidstypiska kläder njuter av att munhuggas.
David O Russells tidigare filmer har varit mer konsekventa. Som mästerliga ”The Fighter” och underhållande ”Three Kings”, men också halvlyckade ”American Hustle” eller ”Silver linings playbook” existerade i sina egna världar. Denna gång försöker regissören tvinga sitt verk att vara både en kompiskomedi, en krigsfilm, ett romantiskt drama och ett historiskt vem-gjorde-det-mysterium.
Less is more.
