Palmemordets hittelön, konspirationsteorier, felaktiga domar och olösta mysterier har genom åren gett händelsen en absurd dimension. SVT:s komediserie ”We got this” (2020) är ett kvitto på detta, och det fångades bäst i Måns Månssons experimentella dokumentärhybrid ”Hassel: Privatspanarna”.
Det var också både overkligt och smått komiskt när Polisen 2020 – under en presskonferens som i många bemärkelser kändes retro – presenterade gärningsmannen: Stig Engström, känd som Skandiamannen. Bortgången och därför omöjlig att döma.
Han påstod att han bevittnat mordet men hade ljugit och ändrat sitt vittnesmål många gånger och snickrat ihop en löjeväckande historia från mordnatten. Ändå gick han fri i alla år.
”Den osannolika mördaren” är som en svensk ”American crime story”, med autentisk känsla av 80-tal och rappt berättartempo. Den hoppar i tid och följer utredningen parallellt med en psykologisk studie över Engström. Han hatade Palme och gjorde allt för att passa in bland Moderaterna och överklassen i Täby. Framför allt älskade han uppmärksamhet. Engströms falska ödmjukhet, småsinthet och alkoholism porträtteras väl av Robert Gustafsson som är snyggt castad i rollen, även om en rejält tilltagen maskering ibland verkar hindra hans ansiktsrörelser.
Vi följer den bisarra prestigejakten inom polisen efter mordet, där rikspolischefen (Mikael Persbrandt med en rolig peruk) tar över utredningen från den ende utredaren som verkar vara Engström på spåren. Rikspolischefen drivs av stort ego och tror inte på en ensam galning. ”Ge mig en konspiration” instruerar han sina mannar tydligt, och vi får se hur bra strategin funkar.
Vissa scener utspelar sig 2020, då vi följer hur journalisten Thomas Petterson gräver i gamla pärmar och pratar med chefredaktören på Filter, som tryckte hans första reportage, om hans scoop. Men som rollperson blir aldrig Pettersson lika spännande som sina fynd, vilket får scenerna i närtid att framstå som lite onödiga. Särskilt då de planterar en idé om att Engström kan ha varit med i den beryktade ”Stay behind”-rörelsen, något som inte riktigt får en tillfredställande förklaring i tillbakablickarna.
Men serien gör samma sak som Petterssons bok: Förklarar mördarens motiv och koppling till vapnet på ett mycket välgrundat, lättillgängligt och grymt underhållande sätt.
”Den osannolike mördaren” borde förses med en varningstext: ”kan leda till maniskt privatspanarintresse och avslutat sexliv”.
