– Jag tycker det där både är en tillgång, och inte. Jag vill ju inte bränna ut mig, men jag har väldigt svårt att hålla tillbaka. Halvmesyr är inte min grej, jag förstår inte riktigt meningen med det. Går man all in så känner man var det landar, och liksom testkör sig själv, berättar Per Andersson och tycks landa i att det nog mest är en tillgång ändå.
” En liten röd tråd”
Anledningen till den här intervjun är nya enmansrevyn ”Räkhäst”, som har premiär på Lorensbergsteatern i Göteborg 9 december. Namnet kommer av en lapp som Per sparat i sin lilla låda för roliga idéer. Han var 10 år när han skrev ner ordet ”Räkhäst”, utan någon förklaring, och sedan har den fått ligga kvar.
– Det är en sketchbonanza med peruker och trams, och sen så finns det en liten röd tråd. Jag älskar ju revy verkligen. Det är kul spela många olika karaktärer, och så tempot. Sen får man komma på besök inuti mitt huvud med.
Oj då. Jag tänker cirkusmusik och surrealism ...
– Ja, precis så. Där finns ju den där sketchluckan som inte GÅR att stänga. Och någon lucka för konsekvenstänk visar sig inte existera alls. Jag har sett den där lappen med ”Räkhäst” varje gång jag rensat lådan, ungefär vart sjunde år, och garvat. Så nu forskar revyn i vad en räkhäst kan vara egentligen.
”Allätare inom humor”
Många komiker kör en mer blandad giv. Humor med allvar. Ibland allvar med stänk av humor. Eller kanske politiska agendor med humorn som omslagspapper. Per Andersson tycks dock helt grubbelfri. En person befriad från mörker. Han hävdar själv att det ändå finns, men är van vid att bli motsagd när han gör det.
– Många vill gärna åt det där, att man är helt vild hela tiden. Det är jag såklart inte. Men jag pratade med en vän om det där, och då sa han ”jo, men det är du ju absolut”. Så, jag vet liksom inte riktigt själv längre. Men det är klart att jag kan gå upp och känna mig trött. Eller gå och lämna på dagis som en vanlig människa. Men jag spexar naturligtvis under lämningen med.
Men när du är ensam då? Du måste ju älta saker även du?
– Jo, det är klart att jag grubblar. Det kan ju komma fram i att vissa sketcher har lite mer ”kött”. Men jag är ju också stort fan av skämt som bara är roliga. Det kan vara underskattat. Men jag ska inte gå i försvar. Jag är allätare inom humor och tycker all humor kan vara kul. Svart humor, galghumor, satir eller vad det nu kan vara. Men jag vill ändå slå ett slag för det som bara är absurt. Det har kommit fram folk till mig och sagt att ”Kuk i hatt” var det enda de kunde titta på när de var deprimerade. Det enda som kunde få dem på gott humör. Så man ska inte undervärdera tramset.
”Kuk i hatt” är ett av många bejublade nummer signerat Per Andersson. Han är en av grundpelarna i humorgruppen Grotesco, syns flitigt i ”Parlamentet” och listan över grejer han medverkar i är lång. Hans signum som högenergisk göteborgsskämtare är tydligt och välkänt.
– Men nu känner jag faktiskt första gången att det hade varit kul att prova på ... det andra. Nu tycker jag ju humor är seriöst, men ändå, lite mer åt det hållet. Jag är ju med i ”ART” med Henrik Schyffert och Johan Rheborg, och det är lite mer svart komedi. ”Folk med ångest”, efter Fredrik Backmans bok kommer snart på Netflix också. Det är lite annat i den med, även om den samtidigt är skitrolig.
”Måste vara solen själv”
Om göteborgshumorn har ett nutida ansikte så är det troligtvis Pers. Trots många år i en villa i Täby, så håller han hårt i rötterna. Göteborgare är helt enkelt roligare hävdar han.
– Ja! Eller såhär; vi har några grejer som är väldigt göteborgska. Signifikativa. Det finns någon rät linje mellan Kalle Sändare, Kurt Olsson, Peter Apelgren med flera. Det där snacket, tugget, det improvisatoriska som man inte ser på så många andra ställen. Att absurt slänga käft, eller lallande som det kallas, är väldigt lokalt. Vad det kommer från vet jag inte riktigt, men att det är en arbetarstad spelar såklart in. Jag tror även att vädret gör det. När det regnar snett och blåser konstant måste man lätta upp stämningen och vara solen själv. Kommer man till Göteborg så är det ju ”hallååå, hur är läget”, anekdoter och man snackar skit med varandra. Ingen annanstans kommer någon fram och berättar en vits eller en kul grej för någon de inte känner. Skulle man göra det på T-banan i Stockholm skulle de ringa mentalskötarna.
Ingen risk att du assimileras av för mycket häng med Grotescogänget, Schyffert och Rheborg?
– Efter två glas öl berättar de också anekdoter. Alla blir göteborgare efter några öl.
– Men det är ju så, jag får tona ner mig på Hemköp och sånt. Folk blir helt perplexa om man säger ”jävla väder vi har” eller vad som helst i sådan jargong. Jag tänker sådär ibland själv, att säger jag ”det här” nu, så antingen blir det en perfekt isbrytare, eller så får jag stå själv och skämmas resten av kvällen. Åtta av tio gånger går det ändå bra.
Och de andra två?
– Då blir det ju stelt. Då får jag backa in bakom någon gardin resten av kvällen.
