Shanti Roney och Göran Ragnerstam kliver ut på scenen, fipplar med var sitt plommonstop och  kräver var sin minut – två ska det vara – sedan levererar de ett litet kort stycke ur Becketts ”I väntan på Godot” – vad gör de? De väntar, men på vad?

Strax innan har Hannes Meidal spelat högt på sin massiva seriositet och dragit ned några skratt bara genom att påstå att han vill vara rolig, någon läser en dikt av Gunnar Ekelöf eller en bit ur Predikaren…

Menlöst till en början

Skådespelare som sysslar sig själva, som metateatrar sig för hela slanten, som leker med att de leker inför oss på scenen. Det är sött, men också lite inåtvänt menlöst till en början i Mattias Anderssons premiärföreställning inför sin första egna repertoar på Dramaten.

Efter covid-nedstängning, men också efter flera år kantade av skandaler och svårigheter för nationalscenen, ska nu nya chefen ta nya tag, visa vad han går för. Eller i alla fall peka ut en riktning som teatern kan gå i för att röra sig mot framtiden och bort från allt det gamla och unkna, sexuella trakasserier, giftig genikult, föråldrade hierarkier och tystnadskultur.

Berättar med många röster

Mattias Andersson valde att göra det han brukar: gräva där han står. Som konstnärlig ledare för Backa teater i Göteborg gjorde han många föreställningar som genom intervjuer och

dokumentärt material ville fånga hur det var att leva just nu, på just denna plats. Ibland i dialog med klassiker, som i ”Brott och straff”, eller med ett tema som missbruk i ”Utopia 2012”. Eller som en öppen fråga till existensen, hur är det att vara människa, här, nu? Som i det första kollektivverket, banbrytande ”The mental states of Gothenburg” på Angeredsteatern.

Ett sätt att berätta med många röster, att fly ut från det subjektiva författarjaget och in i kollektivets pluralism, som ofta lett till rasande starka och konstnärligt oförutsägbara scenkonstverk

Tematiken får liv

Men hur blir det när rösterna som berättar är skådespelare? När startpunkten är teatern i sig, att stå på scen? Mindre brännande, helt klart. Lekfullt, roligt och rörande, men inte alls med samma akuta angelägenhetsgrad som när Andersson låter romska tiggare, eller missbrukares barn, eller ungar från orten som sett sina vänner dö i gängvåldet, kliva fram och med egna ord berätta sina liv genom skådespelares munnar.

Så klart blir det inte det. Men ”Den yttersta minuten” lyckas efter hand röra sig bort från det självbespeglande epicentret av Dramatens inre liv: Stora scenen som spelplats och projektionsyta för drömmar om framgång och självförverkligande. När brandridån till sist hissas upp och hela den stora, tomma ytan fylls av en nästan fulltalig Dramatenensemble i dansnummer koreograferade av Tove Sahlin lättar tanken tillsammans med kropparna. Något sätts i rörelse, varje enskild skådespelares små kval kan fogas samman till den större berättelsen. Tematiken kring tidens försvinnande, hur sekunder faller från oss och vi närmar oss döden och på så sätt alltid lever i den yttersta minuten, får liv.

Stjärndyrkan och berättande

Även metakommenterandet av teaterkonsten borstar av sig scendammet och säger något på riktigt, när ett helt gäng skådespelare börjar spela samma scen ur Lars Noréns ”Natten är dagens mor”. Fyra separata grupper av skådespelare som samtidigt iscensätter den förgiftade familjedynamiken i varsin ände av vridscenen. Använder olika nyanser i uttrycken, talar i mun på varandra, försöker alla hitta den perfekta tonträffen, det som är sant. Eftersom människan aldrig nöjer sig med att leva, hon måste också tala om det – som Roney och Ragnerstam konstaterar redan i den inledande scenen från ”I väntan på Godot”.

Det blir helt enkelt lite mer magiskt än vad man hade kunnat tro och visar faktiskt vägen för ett nytt Dramaten. En teater som inte intresserar sig för status och prestige, som inte vill ägna sig åt stjärndyrkan och traditionens tyngd, utan som vill berätta, kollektivt och öppet.

Det kan bli en väldigt annorlunda Dramaten.