För att fira podcastens nedläggning höll Navid Modiri den 28 januari en avslutande gala i samtalets tecken på teater Intiman i Stockholm. Ett av de fyra samtalen handlade om könskriget. Feministen Myra Åhbeck Öhrman som skulle varit motpol till Ivar Arpi, Paolo Roberto och David Eberhard, tvingades lämna återbud. Istället bjöd Navid Modiri upp särartsfeministen Pamela von Sabljar ur publiken, att sitta med i panelen för att ge en slutreflektion efter männens diskussion.
Istället för ett samtal om könskriget fick vi ett om könskrigarna. De fyra männen på scenen var fyra arketyper av könskrigare. De representerade olika strömningar inom den antifeministiska, eller ickefeministiska, delen av mansrörelsen. Publiken bjöds på en provkarta över särartsmännens värld.
Eberhards jämställdism
Första arketypen är den offrade. Mannen som den sårade, förtryckta och cancellade i dagens samhälle. Psykologen David Eberhard, författaren till boken ”Det stora könsexperimentet (2018), står tydligt i den tradition som i Sverige kommit att kallas jämställdism. Eberhard lyfte i samtalet hur förtryckt den svenska mannen är av radikalfeminismen, som blivit samhällets överideologi. Det är majoriteternas tystnad som gör att minoritetsextremisterna kan styra, menar Eberhard. Han tog från scenen inför ett fullsatt salong sig själv på exempel på en av de män som tystats på grund av en cancelkultur.
Jämställdismen var den svenska grenen av den amerikanska mansrättsrörelse som bildades som motreaktion mot de feministiska mansgrupperna. I Sverige var det Pär Ström och hans blogg GenusNytt som blev den samlande noden, med pubkvällar i flera svenska städer. I Ströms böcker ”Mansförtryck och kvinnovälde” (2007), ”Sex feministiska myter” (2011) och ”Mansförbjudet: könsdiskriminering av pojkar och män” (2012) diskuterade han hur feminister höll på att skapa ett matriarkalt Amazonia av Sverige. Jämställdismen vände upp och ner på feminismen. Det var männen som var förtryckta som grupp och offer i samhället, medan kvinnorna privilegierade. Det var också bland män som förlorat vårdnadskonflikter, papparättsrörelsen, som de fick sitt största genomslag. Efter att Ström stängde ner sin blogg 2012 har Eberhard varit en ensam fanbärare för denna strömning av könskrigare.
Roberto vill vara alfa
Den toxiske är den andra arketypen. Dessa könskrigare avskyr jämställdisternas svaghet och offerperspektiv. Paolo Roberto är den tydligaste svenska representanten för denna tendens, den så kallade manosfären. I hans inlägg under samtalskvällen lyftes antifeminismen tydligast. Roberto varnade för hur feminismen feminiserade männen.
Manosfären växte fram ur amerikanska bloggar samtidigt som de sociala medieplattformarnas genombrott. Samlande forum var subredditforumet /r/TheRedPill och bloggen Return of kings. Manosfären gjorde skillnad på de naturligt manliga männen, alfamännen, och de feminiserade betamännen. Genom coachning, personlighetsutveckling och råd skulle starka machomän skapas, som kunde ta för sig. Män var biologiskt överlägsna kvinnor, skulle dominera och skydda dem. Manosfären flöt samman både med den framväxande altrighthögern och incelrörelsen, de män som såg sig leva i ofrivillig celibat. Men i manosfären ingick även miljön av pickup-artister, män som delade råd hur de skulle effektivast ragga på krogen, knep för att skaffa sig ett psykologiskt övertag över kvinnor för att tvinga sig till sex. Det var manosfärens öppna kvinnohat, nättrakasserier och i vissa fall rena terrordåd mot kvinnor som gav upphov till diskussionen om toxisk maskulinitet.
Den kändaste influencern idag från manosfären är kickboxaren Andrew Tate och hans nätplattform Hustlers university, med 100 000 deltagare. Tate och hans bror sitter just nu häktade i Rumänien, under utredning för trafficking av kvinnor till hans livecam-sexsajt. Med Tate drogs en gräns i Modiris panelsamtal. Eberhard påpekade att män som sexuellt utnyttjade kvinnor var omanliga män, de som stod lägst i rank även på fängelserna. Roberto höll med utan att blinka. Men Tate var ändå viktigt för att påkalla det ”feministiska hyckleriet” för ungdomar. Giftig maskulinitet måste bara serveras i rätt doser för att bli en medicin.
Modiris coachande fadersgestalt
Den tredje arketypen är den kännande, den vise fadersgestalten som har kontakt med sitt inre känsloliv. Det behövdes positiva manliga förebilder, menade Navid Modiri. Själv har han mansgruppen Storebror, kopplad till internationella Mankind project. Modiri vidarutvecklade sin syn på mansaktivism dagarna efter galan i Ivar Arpis podcast Rak höger, då han kunde lägga moderatorrollen åt sidan. Denna del av mansrörelsen, den mytopoetiska, är inspirerade av psykologen Carl Gustav Jungs teorier om manliga och kvinnliga arketyper. Jungs teorier är bärande för poeten Robert Blys bok ”Järnhans” (1990). Boken blev inspirationen till den mytopoetiska mansrörelsen, män som försökte återknyta till en ursprunglig manlighet genom olika gemensamma ritualer. Modiri menade att mannen varken får bli tyrann eller fjant, varken för macho eller för fjollig. Genom fysiska hårda ritualer och övergångspassager ska män coacha män att ta sig genom uppväxtens faser och kriser. Kvinnor föder pojkar, men män skapas av män.
Denna mansströmning har en svensk historia tillbaka till tidiga 90-talet, då Anders Carlberg och Rigmor Robert höll sina drömtydningsgrupper på Fryshuset, för att erbjuda manliga vägledare åt vilsna unga våldsbenägna pojkar med frånvarande fädrer. Bly har genom åren ersatts av Jordan B Peterson som jungiansk ikon, vars rådgivningsböcker blivit bestsellers om hur män måste börja ta ansvar över sin situation och rycka upp sig själva.
Det är denna mytopoesiska mansrörelse som nordiska rörelsen Maniphesto startades kring, efter Alexander Bards mansläger på kursgården Ängsbacka 2017.
Arpis manliga sällskap
Ivar Arpi betonade i panelen i sin tur hur han ställde sig skeptisk till denna rörelse. Trummandet i skogen, könskrigare som dansade runt lägereldar och kramades i symboliska råa ritualer riskerade att bli för mycket nyandlig kult och likna ett lajvrollspel. Hur mycket förändrar dessa skogsritualer männens vardagsliv? undrade Arpi. Den mytopoetiska och jungianska mansrörelsen kopierade bara feminismens metoder med medvetandehöjande basgrupper som arbetade med sina känslor.
Istället sökte sig Arpi till den fjärde arketypen, den förbundne. Männerbunds eller mannaförbund är män som stöttade varandra och gjorde saker tillsammans i sina liv. Männen som söker bilda en stam av män. Där fokus inte läggs på relationen till kvinnor, utan till andra män.
En viktig bok är journalisten Sebastian Jungers ”Tribe: On homecoming and belonging” (2016), som diskuterar hur de moderna männen saknar gemenskap med varandra och behöver återskapa nya stammar ihop i sin vardag. Högerprofilen Jack Donovans utvecklar ett liknande resonemang i sin ”The way of men” (2012), en kultbok inom alternativhögern: ”En man är inte bara en man, utan en man bland män, i en värld av män.” Männen behöver som grupp stötta varandra och finnas till för varandra genom vått och torrt. De behöver umgås, dricka öl ihop, träna ihop, gamea ihop, ta ansvar för varandra. Dessa mannabund är vänkretsar som är verksamma i vardagen, snarare än i ritualiserade skogsträffar.
På jakt efter perfekt balans
De fyra arketyperna av könskrigare (den offrade, den toxiske, den kännande och den förbundne) har olika strategier, olika syn på relationen mellan män och kvinnor och olika syn på vad mansrollen innebär.
När den enda kvinnan i panelen, Pamela von Sabljar, fick en chans på slutet av samtalet att göra en summerande reflektion, synliggjordes det gemensamma dragen mellan de olika perspektiven. De bar alla på en biologisk grundsyn, där män och kvinnor är väsensskilda och fyller olika funktioner. Bara genom att männen bejakar sin manlighet och kvinnor sin kvinnlighet kan en balans uppstå. Där hotet gemensamt ses i feminismen som normupplösare, nedbrytare av de traditionella könsrollerna, som gör gränserna mellan könen diffusa och flytande. Feminismen är kvinnan som draken eller batikhäxan, det hotande kaoset, där mannen måste skapa ordningen. Där finner de olika könskrigarna sin gemensamma fiende.
Det är genom samtalet som vi kan se varandra som människor och börja respektera varandras åsikter, förklarade Modiri. Bara könen håller sig på sin kant. Med den normhotande feminismen finns däremot ingen dialog, bara krig.
