Efter den 4 000 sidor långa självbiografin har Knausgård skrivit en svag essäsamling om Amerika, en aningen pretentiös bok om en Edvard Munch och en årstidssvit på fyra böcker som i längden blev ganska enformig. Som bekant slutade ju den sista delen av ”Min kamp” med att han ”inte längre var författare”. Efter jättesatsningen är det som om han ideligen försökt motbevisa meningen för sig själv.
Stora i sin ambition
I dagarna publiceras två nya böcker av Knausgård på svenska. De är på många sätt typiska för den stapplande perioden i författarskapet: stora i sin ambition men små i sitt genomförande. Den första – ”Fåglarna under himlen” – är en modern omdiktning av Norges stora nationalepos: Henrik Ibsens ”Peer Gynt”. Den andra – ”Oavsiktligt” – är en essä om skrivande, beställd av Yale University. Men om den första mer påminner om ett litet libretto till Ibsens stora körverk handlar den senare lika mycket om Knausgårds dåliga självförtroende som om att skriva.
Fokuserar på kvinnorna
På många sätt framstår ”Fåglarna under himlen” som den absoluta antitesen till Ibsens episka drama. Medan ”Peer Gynt” är en barock berättelse som utspelar sig på flera kontinenter, i underjorden och ute på havet, innehåller troll och sfinxer, är Knausgårds variant ett stillsamt socialrealistiskt kammarspel förlagt till nutid.
När jag först hörde talas om ”Fåglarna under himlen” framstod det som självklart att Knausgård skulle ge sig på ”Peer Gynt”: likt huvudpersonen har han skalat sitt jag som en lök – bara för att upptäcka att han saknar kärna. Men till min stora förvåning är romanen – som mera påminner om en långnovell – inte alls någon berättelse om Peer själv, utan om hans älskade Solveig. Faktum är att Peer inte ens är med i boken.
Istället utspelar sig historien i vad som känns som ett stort efteråt. Peer har stuckit, vi befinner oss i ett norskt fjordlandskap, Solveig jobbar som sjuksköterska och på fritiden tar hon hand om sin mor som ligger för döden. En dag kommer hennes dotter Line för att tentaplugga och genast bildas ett spänningsförhållande mellan de tre kvinnorna.
Line som likt Ibsens Dovregubbe inte tycks vara intresserad av någon annan än sig själv, den självuppoffrande Solveig och den av dödskamp ödmjukade modern. Stilen i boken – skickligt fångad av Staffan Söderblom – är på samma gång lågmäld och laddad, likt diset som beslöjar fjordarna. Tidigt förstår vi att något kommer hända, men fram till de sista sidorna är det oklart vad.
Lutar sig tungt mot dramat
Som läsare blir jag lite störd av att boken lutar sig så tungt mot Ibsens drama. Trots att berättelsen står på egna ben undrar jag om den inte framstår som en aning kryptisk om man inte läst ”Peer Gynt”. De tre kvinnorna i berättelsen är nämligen en symbolisk gestaltning av den underliggande filosofiska problematiken i idédramat – människans tre livsstadier – som Ibsen hämtat från Kirkegaard. Enligt detta schema symboliserar Line det estetiska stadiet, Solveig det etiska och modern det religiösa.
Samtidigt: om man läst ”Peer Gynt” blir idégestaltningen i det närmaste övertydlig. Bland annat finns ett citat av Kirkegaard inslängt på ett udda ställe och i slutet av berättelsen tittar Solveig på Line och tänker: ”Det var ju inte bara henne jag såg. Det var aldrig bara henne. Det var oss.” Jo tack, det framgick utan den övertydligheten.
Tillför något nytt
Mera lyckad är Knausgård bok om att skriva, även den översatt av Söderblom. Som läsare kan man visserligen tycka att Knausgård skrivit nog om att vara författare: framför allt den sista delen av ”Min kamp” innehåller hundratals sidor i ämnet. Men denna essä är något annat. Om prosan i ”Min kamp” var pratig och riktningslös, påminnande om ett strövtåg i en vårskog, är ”Oavsiktligt” en hårt koncentrerad essä.
Finner en underbar bild
Varje tanke leder i rätt riktning och meningarna har en aforistisk karaktär. Dock känner man igen en hel del från ”Min kamp”: funderingarna över det dåliga självförtroendet, kampen för att bli författare, lusten att testa olika sätt att skriva etcetera. Snarare än att leta efter en ny skog framstår det som om Knausgård stannat till vid en djup göl i den gamla.
I början av ”Oavsiktligt” finner Knausgård en träffande – för att inte säga underbar – bild för vad skapande handlar om. I ett litteraturprogram på tv utbrister en nybakad kollega att han skriver för att han vet att han ska dö. Detta uttalande undermineras dock av att mannen har tröjan nedstoppad i byxorna.
Kontrasten mellan det högtidliga uttalandet, skriver Knausgård, och den hjälplösa påklädningen är en metafor för vad skönlitteraturen egentligen handlar om. Nämligen att överbrygga dödens högtidlighet och livets ohögtidlighet. Vad är det om inte anledningen till att gång på gång stappla ut på isen?
