I sin förra roman ”Morgonstjärnan”, i vilken vi får följa en medelklassig men i övrigt brokig samling människor som hotas av en jättelik stjärna som en dag visar sig på himlen, utforskade Karl Ove Knausgård apokalyptiska stämningar. Hans nya roman, ”Vargarna från evighetens skog”, är en fristående uppföljare. Och även om undergångsstämningen är väl så tät även i denna nya roman, så undersöker Knausgård den här gången också ett nytt tema: evigt liv.
I sitt omfång uppgår romanen till 800 sidor och kan delas in två tydliga delar. De första 400 sidorna utspelar sig under det ödesdigra året 1986. Detta är året för Palme-mordet och Tjernobylolyckan. Det är också året då Norge genomlider en av sina största regeringskriser. Under denna första del får vi följa ynglingen Syvert. I kvarlåtenskapen efter sin bortgångne far finner han spår som inte bara verkar visa att fadern på ett eller annat sätt varit inblandad med den sovjetiska makten, utan också vad som möjligen kan vara det korrekta svaret på vad upprinnelsen till Tjernobylolyckan är.
Vardagsrealism har både före och efter det internationella genombrottet med ”Min Kamp”-sviten varit ett av Knausgårds signum som författare. I den föregående romanen ”Morgonstjärnan” ställdes vardagen i kontrast mot en hotande stjärna. Här låg spänningen och skräckeffekten inte så mycket i vilka romanfigurerna blev i skuggan av detta hot, utan mer i hur de trots hotet omärkligt förblev i sina vardagliga bubblor och hur detta samtidigt förde tankarna till både pandemin och klimathotet.
”Vargarna från evighetens skog” har en liknande spännings- och skräckeffekt, men då i förhållandet mellan de levandes vardag och de döda, vilka på olika sätt gör sig påminda så att de framstår som lika levande som de levande. Tydligast blir detta i de drömmar Syvert har där fadern uppsöker honom för att förmedla något viktigt angående katastrofen i Tjernobyl. Vad fadern så ivrigt verkar vilja ha sagt förblir kryptiskt, men driver Syvert att resa till Sovjet för att själv söka svar.
Bitvis är det kusligt spännande läsning men till största delen engagerar inte första delen i romanen. Knausgård kan konsten att beskriva vardagslunk på ett sätt så att det blir annat än lunk att läsa. Men drivet i berättandet som återfanns i ”Morgonstjärnan” är i stora stycken i ”Vargarna ifrån evighetens skog” som bortblåst.
Den andra delen, vilken är betydligt mer medryckande läsning, utspelar sig 2017 i Samara, Ryssland, dit biologen Alevtina med sin lilla son har rest för att fira sin fars åttioårsdag. Alevtina är mer eller mindre misslyckad inom sin profession och den grå vardagen har i hennes liv vunnit över livsmysteriet. I kontrast till den livströtta och oinspirerade Alevtina återfinns hennes vän Vasilisa. Hon är poet och ägnar dagarna åt att författa en bok där hon redogör för sin tro på evigt liv.
Skildringen av hur Alevtina, som en gång i tiden intresserade sig för de stora existentiella frågorna, själsligt åter vaknar upp till livsmysteriet när hon ställs inför både livets förgänglighet – eller kanske trots allt livet inte är så förgängligt – och skapandet och sitt eget arbete som naturvetare, är Knausgård när han är som starkast som berättare. Utan att avslöja för mycket, i slutet av romanen knyts trådar samman från romanens första del och den föregående romanen. Mycket av intrigen från både ”Morgonstjärnan” och ”Vargarna från evighetens skog” förblir dock hängandes i luften. Men Knausgård har utlovat en tredje del i vad som därmed verkar se ut att bli en trilogi.
Trots en vis berättarmässig seghet i romanens första del så fortsätter Knausgård efter ”Morgonstjärnan” till stora delar även med denna nya roman leverera spänningslitteratur av bästa märke.
