Sally Rooneys kritikerrosade roman ”Normala människor” är nu här i svensk översättning. I romanen får vi följa Marianne och Connell, från gymnasietiden i småstaden Carricklea till universitetslivet i Dublin. Under gymnasiet har Connell gott om vänner, han både spelar fotboll och är populär bland tjejerna. Marianne är ensam och utstött, läser romaner i sin ensamhet under lunchen och känner sig egentligen inte hemma i staden där hon bott hela sitt liv. De två börjar ha sex i hemlighet och Marianne blir kär, samtidigt som de låtsas att de inte känner varandra i skolan.
Pinsamt om ung kärlek
Den irländska författaren Sally Rooney har hyllats, bland annat för sin roman ”Samtal med vänner” som gavs ut på svenska 2017. Hennes nya roman är i samma stil av ganska händelselös prosa med relationer i fokus, som balanserar mellan romance och ungdomslitteratur med avgrunder av klyschor åt alla håll. Det är bitvis pinsamt att läsa romanen, men det är svårt att avgöra om det är på grund av att klyschorna och plattityderna duggar tätt eller om det egentligen handlar om igenkänning. Pinsamheten i läsningen påminner kanske allt för mycket om hur det är att vara en fumlig och kär tonåring.
Connell lever med sin ensamstående mamma, han är resultatet av en tonårsgraviditet, och hans familj anses överlag vara misslyckade och farliga. Rooney skissar tidigt fram klass som ett centralt motiv då Connells mamma städar hos Mariannes familj, och överklassfamiljen är passande nog rik men känslokall. I kontrast till detta har vi Connells hem, där avsaknaden av pengar kompenseras med överösande av kärlek.
Beroendesituation
I mångt och mycket kan romanen summeras som att Connell är Mariannes räddare. När han likt en riddare räddar den hjälplösa, eller i det här fallet i alla fall berusade, ungmön undan det tafsande äcklet på en nattklubb blir det något tröttsamt. Så fortsätter det sedan genom livet, där båda lever destruktivt med sina respektive självskadebeteenden, ibland nära varandra och ibland på distans. Den röda tråden är dock att Marianne definieras av Connell, det är en stark beroendesituation som är jobbig att skåda.
Romanen är uppbyggd med skiftande berättarperspektiv, antingen från Connells eller Mariannes håll. Berättelsen sträcker sig över flera år, där rubriken för varje kapitel berättar hur lång tid som gått sedan sist. Blandat med detta är det tillbakablickar och skildringar i nutid. Bitvis är språket spännande, men faller också in tråkigt banala mönster, som att Connell tänker på Mariannes kropp som ”mjuk och vit, som vetedeg”. Kanske är det en medveten strategi för att gestalta det gymnasiefilosofiska tänkandet, eller så är det ett misslyckande i att undvika klyschor.
Ombytta roller
När de båda sedan börjar på universitetet tar romanen dock fart och pinsamheterna tonas ner något. Rollerna ändras när det i stället är hon som är eftertraktad och han är den som är obekväm och apart. Det som kvarstår är att Connell beter sig som ett svin, medan Marianne är en borgarbracka som ”aldrig besökt landet av förvärvsarbete”. Connells mamma fortsätter att städa hos Mariannes familj och ändå skämtar hon om revolutionen.
Om det är något Rooney har visat tidigare är det att hon kan skriva fram maktrelationer, vilket hon fortsätter med även i ”Normala människor”. Hon har förmågan att beskriva enerverande beteende och lyckas med några få repliker få läsaren att känna avsmak för karaktären. I slutändan är det en roman om ensamhet och utanförskap, alienering och dissociation men den lämnar inte något större intryck efter sig.
