En människoklump på en svart scen, tio personer ur en vanlig svensk vardag ihoptryckta på en liten, liten yta. Som om de vore instängda i en hiss som stannat, men det finns ingen hiss. Bara en rektangulär avgränsning som gör att de inte kan röra sig därifrån, den syns inte men den finns. Ingen vet varför den finns men den är så kraftfull att människor dör därinne, oförmögna att ta sig därifrån.

Lars Norén skrev mot slutet av sitt liv en rad dramer som utspelade sig i något slags dödens väntrum. Mörka drömspel med inslag av drastisk humor och svindlande skönhet, om människor som vilset försöker orientera sig till en ny existentiell belägenhet, bortom livet som levts men med alla minnen, sår och trauman intakta i kroppen, den bär de med sig mot den andra sidan.

”Solitaire” var bland det sista han skrev och den får nu sin urpremiär. Den liknar de föregående, men har dragit åt snaran, inte minst runt futtigheten i människorna som står där och dör eller vad de nu gör. Här är språket nedskalat till en vardagssnattrets poesi. Raka fraser om att jag skulle ju bara gå till tvättstugan, och vem ska mata min katt? Rytmiserade och tillslipade så att de både förankrar den absurda situationen i vanligt, levt liv och gör det vanliga laddat och farligt.

”Solitaire” är råare och mer klaustrofobisk än de tidigare ”dödsdramerna” utan öppningar mot svindlande horisonter. Här finns bara människorna. De trampar runt med varandra, tätt tätt och kan inget annat, talar i mun på varandra, alla utifrån sin lilla horisont. En suverän ensemble, inte minst Irene Lindh och Mikaela Ramel, ger dem kropp och historia. En har förlorat sitt barn, en var läkare, en har just lämnat sin yngsta dotter på baletten.

De kan inte fly men kan inte heller sluta hoppas, eller sluta söka kontakt med varandra, men klarar inte ens den enkla solidariska handlingen att hjälpa en mamma som står bland dem att bära sitt spädbarn en liten stund.

Sammanfösta men evigt ensamma.

Det är en kliande, kvävande skildring av ett människoliv, likväl som en försmak av väntan på döden. Ibland nästan groteskt brutal. Men mitt i Lars Noréns svärtade syn på oss och vårt varande finns också något underbart i att han stannar kvar mitt i de svåraste frågorna: hur fan ska man leva, hur ska man stå ut, hur ska man bibehålla något av sin mänsklighet? Och att vi får vara där med honom, i en intensitet, frammejslad än mer av Sofia Andréns Jupithers regi. En blick som en svetslåga på de aspekter av hur det är att vara människa som vi brukar titta bort från. 

Nu såg vi. Det var inte vackert, men skakande.