Så varför har det tagit så lång tid? Regissören Josette Bushell-Mingo ville sätta upp pjäsen redan för fyra år sedan, men stoppades för att handlingen inte ansågs tilltala den svenska publiken.
– Det är ofta så att svartas erfarenheter hamnar i skymundan, säger David Lenneman.
Vill öppna spritbutik
En druva i solen handlar om en svart familj som bor i ett fattigt område i Chicago. Tre generationer bor tillsammans. Pappan dör och familjemedlemmarna har alla olika idéer om vad de ska använda försäkringspengarna till.
– Alla ser möjligheter att använda pengarna till att förbättra sina liv, säger David Lenneman, som spelar sonen Walter Younger.
Hans mamma vill köpa ett hus i ett bättre område där det bara bor vita. Systern vill studera till läkare.
– Och min rollkaraktär vill öppna en spritaffär för att tjäna pengar och klättra på samhällsstegen.
Familjen möts av fördomar och rasism, bland annat från grannarna i det vita området dit mamman vill flytta.
– Handlingen är fortfarande högaktuell. Och den har blivit mer aktuell den senaste tiden i Sverige när flyktinganläggningar brinner, maskerade män på T-centralen misshandlar ensamkommande flyktingbarn och morden på skolan i Trollhättan, säger David Lenneman.
Unik ensemble
Alla roller utom en spelas av afro-svenska skådespelare. Vilket också är unikt i Sverige.
– Fokus ligger oftast på vitas historier. Om en svart skådespelare är med ska det alltid förklaras genom att rollkaraktären är adopterad eller har emigrerat hit. En svart skådespelare får inte bara vara en karaktär, säger David Lenneman.
Han har studerat på The American Academy of Dramatic Arts i New York och märker en skillnad mellan USA och Sverige.
– Där är det betydligt vanligare att svarta skådespelare får roller utan att deras hudfärg måste förklaras.
När En druva i solen sattes upp på Broadway 1959 var Lorraine Hansberry den första svarta kvinnan vars pjäs spelades där. Handlingen är delvis baserad på hennes egna erfarenheter av rasism och utanförskap.
– Trots att pjäsen utspelar sig på 50-talet är handlingen lika aktuell
i dag som då, problemen är de samma. Alla kan känna igen sig oavsett hudfärg, människor är ju människor.
Publikens stolthet
David Lenneman berättar att pjäsen har väckt mycket känslor hos publiken under turnén.
– Vi har fått ett fantastiskt varmt mottagande. Pjäsen är en tankeställare, publiken har både gråtit och skrattat. Och vi har märkt en stolthet hos en rasifierad publik som får se en pjäs om deras historia och smärta.
Han berättar att ensemblen känner stor glädje över att äntligen få spela Hansberry i Sverige.
– Vi är stolta och glada över att få föra fram en så otrolig klassiker. Det är jättehäftigt, Hansberrys verk ligger mig varmt om hjärtat.
