BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Anna Pettersson, regissör inlånad från Stockholm, vill ogärna göra teater som den alltid gjorts. Men inte i något sorts trots, utan för att hon tror klassikerna, skådespelarna och publiken om så mycket mer.
– Visst kan klassiker spelas som de alltid gjort, i kostymer och kulisser med publiken som den fjärde väggen. Men det är ändå inte säkert att realismen blir realistisk, säger hon och berättar att Anton Tjechov själv ogillade att regissörer gjorde hans verk för verklighetstrogna.
– Han sa till exempel att om du har ett porträtt och så gör du hål i det och sätter in en riktig näsa i porträttet – ja, då har du gjort det mer realistiskt, men du har förstört konstverket.
Aga och radikala
Hon påpekar att det en publik förväntar sig av en klassiker i dag, kanske inte alls var det som Anton Tjechov ville visa på sin tid.
– Jag kan tycka att vi länge varit övervördnadsfulla för hur pjäser skrevs förr och att vi borde lyssna mer på vad dramatikerna ville säga. En klassiker är ofta en klassiker därför att de som skrev dem var arga, radikala, modiga. De ville provocera och förändra något, det är det som borde komma fram.
Anna Pettersson har tidigare satt upp flera andra klassiker som ”Vildanden”, ”Hedda Gabler”, ”Bernardas hus” och ”Fröken Julie” – alla med djärva och tankeväckande grepp – på bland annat Dramaten och Stockholms stadsteater. Hälften av sin arbetstid ägnar hon dessutom åt konstnärlig forskning. Hon har funderat mycket kring vad det är som är meningsbärande i pjäser som skrevs långt före vår tid.
– Det finns en utbredd uppfattning att det är texten som till 90 procent ger mening åt pjäsen. I dag kan andra saker föra handlingen framåt – ljus, ljud och rörelse till exempel – men framför allt skådespelarens kroppsliga gestaltning. Jag funderar mycket över hur vi gör teater som skapar samma sorts starka reaktioner hos publiken i dag, som Tjechov var ute efter då.
Ny upplevelse av Tjechov
I Teater Västernorrlands uppsättning provar man den här gången att lägga fokus på koreografi och improvisation. Målet är att ge publiken nya ingångar och möjlighet att uppfatta Anton Tjechovs text på ett nytt sätt.
– Det är ingen rakt berättad historia. Men improvisationerna och koreografin tillsammans med livefilmning av små detaljer på scen hoppas jag ska bli en helhet för publiken. Mitt arbete är som mest lustfyllt när jag blir en dramaturgisk kompositör för helheten, säger Anna Pettersson.
Att hon kan jobba så beror på att publiken i dag är dramaturgiskt skickligare än den var när klassikerna skrevs. De samband som behövde strykas under med rödpenna då, de skapar vi själva nu. Därför behövs inte lika mycket ord för att få sagt det man vill ha sagt.
Men vad har då Anton Tjechovs ”Körsbärsträdgården” att säga oss i dag? Kan vi lära oss något av det som skrevs då? Pjäsen utspelar sig i Ryssland, just när den rika överklassen förlorar sina tillgångar och tvingas sälja ut sina släktgods. Anna Pettersson tycker inte att det är alltför långt ifrån vår verklighet.
– Vi lever i en tid där vi anar att det vi nu har snart kommer att tas ifrån oss. I Sverige har staten ägt mycket av välfärden, systemet som det har varit avvecklas, och nu börjar det bli synligt vilka konsekvenser det får. Vi känner i våra kroppar att ett systemskifte och ett maktskifte är på väg.
Hur bevara det gamla
Vinnare i ”Körsbärsträdgården” är företagaren Lopachin, vars far och farfar arbetat som tjänare på godset, och som nu i någon sorts revansch kan köpa hela härligheten. Han hugger ner körsbärsträden, styckar upp marken och hyr ut den.
– Tanken är god, han vill att fler ska få tillgång till det han har. Men om man hugger ner alla träd och bygger nytt ... Frågan om hur man bevarar de gamla värdena samtidigt som vi hela tiden måste utvecklas, den frågan har vi nog kämpat med i alla tider. I en sådan process förlorar man saker man tar för givet och då bli man orolig och rädd. Tänker man så är det lätt att förstå människors vilja att se tillbaka och klamra sig fast vid det som var.
Vad hoppas du att publiken ska ha med sig när de går hem?
– Jag hoppas att föreställningen ska leda till samtal mellan generationer, och att de ska bära med sig de möten som skett mellan publik och skådespelare under pjäsens gång. Och så hoppas jag att de ska ta till sig Tjechovs text och även höra det som finns bortom orden. Han var en otroligt klok person som levt sig igenom många olika situationer och sammanhang.
