– Jag tänkte tillbaka på historier när jag själv var barn i den åldern som vi ska spela för, lågstadiet. Då tyckte jag att den sagan tog mig på allvar på något sätt. Jag fick kontakt med sorg och någon slags krasshet i livet. Men den är ju inte bara mörk, utan även väldigt vacker. Det finns ett hopp hela tiden. Det är en historia som inte har något pålagt och tillrättalagt som det ofta kan vara i moderna historier för barn. Man har någon idé om att det ska vara på ett visst sätt för att barn ska tycka om det, menar han.

Pjäsversionen är ordlös och har delvis hämtat inspiration från gamla stumfilmer. Rikard Lekander har jobbat mycket för att få fram den där sagotonen han pratar om och översätta den i ett stumfilmsspråk.

– Det är ju en konstnärlig, eller estetisk, prövning att det inte är någon text, utan vi berättar med bilder, stum dialog och musik istället.

”Urban fantasy”

Ett manus med i princip bara scenanvisningar har gjort att Rikard och ensemblen har fått jobba fram mycket av hur pjäsen ska se ut under repetition.

– Manuset är ju mycket en skrivbordsprodukt och har vuxit. Det är historiens A till Ö, men hur ska det se ut då? Det har vi fått jobba fram tillsammans. Man kan skriva att det kommer in en shoppare eller en motionär, men hur ser de ut, hur rör och för de sig?

Pjäsen kallas för ”en genomäkta urban fantasy”, med andra ord en sagovärld i stadsmiljö. En del av det är att den är anakronistisk, det vill säga den förhåller sig fritt till vilken tid den utspelar sig i.

– Dels kan det finnas sekelskiftesmarkörer, som från sagans tid, men det finns även mobiltelefoner, så den är odefinierad i tid och rum.

Vad tillför det stumma rent känslomässigt?

– Saker och ting blir tvungna att vara väldigt distinkta. Hur tydliga skeenden måste bli. Det gör att det blir något ... rent, kanske man kan säga. Vi ser historien via handlingar och blickar och det där som är mellan rader. Det blir väldigt starkt i relation till det utanförskap vi berättar om. Hur man blir sedd på snarare än vad som sägs till en.

Målgruppen, lågstadieelever 2019, är kanske inte direkt vana vid stumfilm. Men Rikard menar att de flesta av dem nog inte är så vana vid teater alls.

– De gånger vi har haft provpublik har det fungerat väldigt bra. Det blir någon slags värld man träder in i där överenskommelsen är sådan. Och sen blir det också mycket samspel med musikerna, som fyller i känslorna.

Musiken är nyskriven av kompositören Christian Gabel. Flickan med svavelstickorna kommer att ha visningar både för skolor och allmänheten.