Den franske författare Édouard Louis – som han heter nuförtiden – har som få andra ur samtidens litterära värld, gjort klassresan till sitt stora tema, sitt skrivandes epicentrum. 

Nu kommer hans fjärde bok, ännu en andlös och koncentrerad djupdykning i platsen och personerna som han kommer ifrån. Den nordfranska byn, bruksorten, fabriken som malde sönder männen och männens som malde sönder kvinnorna. Spillrorna som kom ut på andra sidan och skulle spela föräldrar. Barnen som gick sönder i deras hantering.

Debuten ”Göra sig kvitt Eddy Belleguele” är en rasande uppgörelse med den är platsen och det mentala landskap som den göder. Som ung och queer och intresserad av litteratur var Eddy allt som hans hemby hatade och när han väl tagit klivet ifrån de där leriga by­gatorna och börjat på skolor med medel­klassens barn, bytt namn och börjat skriva var det med en vrede som emellanåt slog över i förakt.

Eller som han själv uttrycker det i den här nya romanen, adresserad till hans mor: 

”Jag ville använda mitt nya liv för att hämnas för min barndom, för alla gånger som du och min far lät mig förstå att jag inte var det barn som ni hade önskat er”.

Med de tre böcker som kommit sedan debuten har Édouard Louis reviderat och nyanserat bilden av sina föräldrar. Parallellt har också de förändrats och Louis lyckas vara människa nog att se det. 

I den förra ”Vem dödade min far” riktas vreden främst mot det franska styre som urholkat arbetsrätten och sjukförsäkringssystemet och bidragit till att hans pappas kropp gick sönder redan när han var i femtio­årsåldern. Medan pappan, en produkt av den machokultur som genomsyrade allt i hemtrakterna, får bli en komplex person, på sina sätt också rätt så fin.

Nu är det som sagt mamma som är i fokus. ”En kvinnas frigörelse” handlar om hur hans mor till sist gör det som sonen inte tror är möjligt: förändrar sitt liv. 

Först slänger hon ut pappan. En kväll tröttnar hon tvärt på att vänta på honom med middagen färdig medan han rumlar runt, super ner sig och ramlar hem full och odräglig. Hon kastar ut hans saker på gatan i sopsäckar. Sedan slänger hon ut sig själv, i världen. Lämnar byn och flyttar med en ny man till Paris. Bor bland medelklass­en. Börjar sminka sig. Tar sig an borgar­klassens nöjen. 

Édouard Louis sitter häpen och ser på, det trodde han aldrig. Även om det inte är någon solskenshistoria, mamman hittar inget jobb och hon är ganska ensam i sina kvarter. Men hon är glad. Den flirt med livet som hon ändå började i fick sin fortsättning, på andra sidan mannen, kampen, slitet, bitterheten.

Édouard Louis skriver med ett djupt personligt och känsloladdat driv. Han plöjer igenom barndomens minnen, gör upp med dem, men också med sig själv. Med sin egen blick på den värld han var så ivrig att lämna. Han ser helt nyktert på det: att hans mamma en gång när han var tonåring höll på att låta honom dö i brusten blindtarm eftersom hon såg hans uttryck för smärta som en del av hans nya borgliga attityd, förvärvad på den nya fina skolan i grannstaden. 

Sådana saker minns han, ser han rakt i ögonen, som en av alla de klassamhällets konsekvenser, ned i kropparna, organen, ned i förmågan till empati med sitt eget barn. 

Samtidigt som han skriver med en stor ömsinthet och slutar med en förhoppning så skör att den gnistrar: att denna lilla bok kan vara en plats för mamma att finnas till på. En tillflyktsort.

Édouard Louis böcker läses bäst som bitar som när de sätts samman bildar ett mönster som växer sig allt större och allt mer komplext, bok för bok. En pågående kartläggning av klassamhället och maskulinitet­ens ideal och hur de äter sig genom människorna, skriven på sprakande prosa.