Dregen medverkar på tre av de mest inflytelserika och betydelsefulla svenska rockplattorna genom tiderna. På nittiotalet släpptes i tät följd Supershitty to the Max och Payin’ the Dues med Hellacopters och Total 13 med Backyard Babies. Samtliga skivor förde tillbaka råheten, direktheten och jävlar anammat till en scen som då dominerades av britpop, neo-metal och postgrunge. På samma sätt som punken under sent 70-tal taggade många ungdomar att plocka upp en gitarr och starta ett eget band, inspirerade ”action-rocken” och landet översvämmades av unga garageband med rock ’n’ roll drömmar.
Under 2013 har Dregen färdigställt sin självbiografi tillsammans med journalisten Tore S Börjesson, spelat in sin första soloplatta, medverkat på inspelningen av Michael Monroes Horns and Halos och blivit pappa till Sixten Riff Sinatra Dregen. Till följd av det fullspäckade schemat och stressen har han tappat allt hår.
En morgon när han vaknade och steg upp ur sängen, låg det mesta av frisyren kvar på huvudkudden. Resten föll av i duschen dagarna därpå. Håret är sakta på väg tillbaka, men har blivit silvervitt och glest, med kala fläckar som blottar hjässan här och var. Dregen ser helt enkelt ut som en cancerpatient på cellgiftsbehandling.
– Läkaren har ordinerat mig att vila, men det är ju lite svårt nu när jag har en skiva och en bok att promota, säger han.
Hjälps åt med utrustningen
Som enda tidning följer ETC med ett par dagar på Europaturnén som Dregen gör tillsammans med sitt nya band och kollegorna Imperial State Electric.
Undertecknad anländer sent till Berlin och får ta en taxi från flygplatsen för att inte missa spelningen på Magnet Club i Kreuzberg. Det är måndag men den nedgångna lokalen, som tar uppskattningsvis 200 gäster, är fullsatt och stämningen är på topp. Dregen berättar innan kvällens sjätte låt att han nyligen varit på en väns begravning och funnit det så enormt deprimerande att kistan och klädkoden var svart.
– When I die, I want a ”Pink Hearse”, utbrister han och river igång med sin omisskännliga energi och scennärvaro.
På plats i publiken är Mattias Bengtsson; punkare och gammal barndomsvän till Dregen från Nässjö, som flugit ner för att se Berlingiget. Han tycker soloskivan är det bästa Dregen gjort sedan Backyard Babies släppte Total 13.
– Det är en riktigt bra rock ’n’ roll platta, säger han.
Efter att båda banden spelat klart, duschat och bytt om, hjälps alla åt att lasta utrustningen (totalt omkring ett och ett halvt ton) från scen till släpkärra. Därefter blir det en kebab på hörnet och några öl på den lokala rockbaren Cake. Vid fyra sitter vi i nightlinern på väg mot München.
Vi dricker några öl till och lyssnar på en liveupptagning med Kiss, från Detroit 1975. Nicke Andersson och Dregen exalteras som två småpojkar över Peter Criss trumsolo. Paul Stanley håller ett tal om frihet, ungdom och rock ’n’ roll.
– Det här är så otroligt bra! I klass med Martin Luther Kings tal till nationen, säger Dregen.
Upplägget för turnén är att de båda banden singlar slant om vilka som inleder och avslutar kvällarna. Reportern (alltså jag) erbjuds äran, men är för fumlig och tappar myntet gång på gång, mellan sätena i bussen. Merchandiseförsäljaren Tomas ”Toffsy” Sifarow lyckas bättre. Dregen förlorar igen och får inleda giget i München.
– Men fan också, det är sju av tio nu, utbrister Dregen missnöjt. Hur mycket otur kan man ha?
Saknar inte alkohol och droger
Klockan nio på morgonen anländer vi till spelstället Backstage, utanför München. Efter att utrustning och merchandise lastats in är det dags för frukost.
– Det är ett stenhårt arbete att turnera. Det är något helt annat än tv-soffor och glassiga videos. Det är som en kalldusch och sedan några lavetter på det, men jag avskyr artister som gnäller över turnélivet. Pengarna och framgången känns bättre när man har fått jobba sig fram till den.
Inlastningen i München gick trots allt smidigt. I Glasgow fick de bära utrustningen upp för en trång och fyra våningar hög ståltrappa för att ta sig till scenen.
Trots att Dregen hållit sig till alkoholfri öl hela turnén känner han nu att rösten efter åtta länder och tio spelningar, på lika många dagar, håller på att ta slut och går och lägger sig på en skinnsoffa med datorn på magen, ett par timmar innan soundcheck.
De första vändorna han var ute kunde han räkna de dagar han under en månads tid vaknade upp i en säng på sin ena hand. Det var dekadent rock’ n’ roll-liv deluxe med kopiösa mängder av alkohol och droger, varje dag.
– Jag saknar inte det livet idag. Morgnarna är helt fantastiska, jag har aldrig ens reflekterat över att de kan vara det, säger Dregen och skrattar. Svårast är det direkt efter gig, när man är uppe i varv och har en närmast euforisk känsla. Då kan det vara ganska skönt att koppla av med en grogg.
Han visar stolt upp ett klipp som frun Pernilla Andersson just skickat, där Sixten står och håller sig i tv-bänken och gungar med i Buffalo Soldier, av Bob Marley.
Klockan är strax efter åtta på kvällen när turnéledaren Magnus Johansson tittar in i logen.
– 15 minuter kvar!
Bandet dricker grogg, garvar och lyssnar på Thunder från radioprogrammet Mammas nya kille.
– Åh fan, dags att börja peppa lite då, utbrister gitarristen Michel Santunione, reser sig med ett ryck, sätter på en låt av det australienska rockbandet Airbourne och slår an ett par ackord på luftgitarren.
Trummisen Hux Nettermalm gör några armhävningar och stretchar överkroppen.
Dregen kommer tillbaka från badrummet, där han precis lagt kajal och ögonskugga. Samtliga i bandet får en high five. Smack! Smack! Smack!
Dregen hoppar lite på stället.
Lekfulla blickar fyllda med bus och spända axlar. Stämningen i rummet är elektrisk. Redo för gig. ”Nu kör vi!”.
Ville bli rockstjärnor
– Jag är helt överlycklig nu att allt fungerar så jävla bra, säger en andfådd Dregen, som efter spelningen forsar av svett. Visst, Imperial State Electric har lite bättre publikstöd än oss, men de har tre plattor och fyra Tysklandsturnéer bakom sig också.
Just Tyskland och då speciellt Berlin och Hamburg har en speciell plats i Dregens hjärta. Det var här Backyard Babies först fann en publik.
– Redan 1992, två år innan vi hade släppt vår första platta, var vi här nere och lirade mycket. Det var punksquats och små pubar, men medan vi i Sverige var helt ute med vår sleaze-rock, tyckte de tyska punkarna att vi var märkliga och coola på något sätt.
Dregen ser sig i första hand inte som en gitarrist, utan som en entertainer och frontman.
– Jag är inte typen som ligger hemma i sängen med tidtagarur och övar bluesskalor. Jag är ganska ointresserad av det där.
Det var inte heller musiker som tonåringarna i Backyard Babies från Nässjö i första hand hade som mål att bli. De skulle bli rockstjärnor. Förebilderna var Kiss, New York Dolls och Sex Pistols.
Dregen har aldrig gått någon gitarrkurs utan är självlärd. Replokaler tillhandahölls av ABF och Nässjö kommun.
– Det fanns flera band i Nässjö som rent musikaliskt var duktigare än oss. Men de fastnade i coverbandträsket, vi började tidigt skriva eget material.
När han idag är ute och spelar i Europa är det många journalister som undrar varför det kommer så mycket bra rockmusik från just Sverige. Dregen brukar då berätta om ABF och att svenska ungdomar traditionellt sett, i enlighet med den socialdemokratiska modellen, bejakats i sina kulturella intressen, mer eller mindre kostnadsfritt. Förutom replokal fick Backyard Babies tidigt låna pengar till busshyra och bensin inför Tysklandsturnéerna, samt sponsorpengar till t-shirts, från ABF i Nässjö.
I tonåren var Dregen syndikalist, men hoppade av då det kom fram att förebilden, tillika traktens SAC-ordförande, stoppat medlemspengarna i egen ficka och köpt amfetamin. Inte nog med det, han gjorde dessutom inbrott i Backyard Babies replokal och snodde deras utrustning. Förstärkare, PA, trummor, rubbet.
Men klassmedvetenheten finns kvar än idag, vilket signaleras genom den svarta stjärnan i halsbandet.
– Sverige var så mycket tryggare för bara 10-15 år sedan. Visst, jag gick själv i ungdomsvårdsskola, men det känns som att kidsen idag har det mycket tuffare. Stockholm ser förjävligt ut till följd av privatiseringshetsen. Inte fan var min morsa tvungen att välja mellan en massa privata alternativ när jag skulle in på dagis, det fanns en förskola och den var schysst. Det här allt hårdare klassamhället, det gynnar ingen i slutändan. Jag fattar att man kränger droger och vapen, cashen måste in på något sätt.
Föräldraledigheten väntar
Backyard Babies gnetade på i närmare 10 år innan de breakade med ”Total 13”. De bestämde sig tidigt för att bli rockstjärnor, men hade redan från början insikten att det skulle krävas mycket jobb och ta sin tid.
– Jag kan bli rätt trött på unga band idag som ger upp efter att ha skickat tre demos till majorbolagen. Det är väl tidsandan antar jag med Idol och allt. En jury som ska sitta och tala om för dig om du duger. Allt ska hända över en natt. Vi skickade tusentals demotejper och låg sedan på telefonen. Jag ringde dagligen till bokare och bolag för att kolla om de lyssnat igenom låtarna. De tyckte jag var svinjobbig, men till slut gav det resultat.
Nicke Borg var den som tog beslutet att lägga Backyard Babies på is på obestämd tid. Nyligen kontaktade han Dregen och föreslog att det var dags att kliva på tåget igen, men Dregen tackade nej.
– Först hade jag tänkt nöja mig med en soloskiva, men nu har jag fått smak för det. Jag har offrat hela mitt vuxna liv åt Backyard, nu vill jag prova mina egna vingar. Det finns musikaliska spärrar i Backyard Babies också, som jag inte känner av med det här bandet. Dessutom är jag och Nicke Borg på två väldigt olika platser. Jag åker runt i Tyskland och spelar rock ’n’ roll på punkklubbar, medan han skriver schlagerlåtar till Linda Bentzing och är tjenis med Christer Björkman. Jag får inte ihop det alls om jag ska vara ärlig.
Dregen tänder en till cigg, lutar sig bakåt och stryker fingrarna genom det silvervita håret.
Efter Europaturnén väntar ett par spelningar i Japan, sedan ska han vara pappaledig med Sixten.
– I mars ska Pernilla ut på turné så det blir jag som är hemma med grabben.
Längre fram, när pojken blivit lite större tänker de ta med honom ut på vägarna.
– Jag tänker att det är bra för barn att möta olika kulturer och människor. Har man aldrig varit utanför ”Knäckebröhult” är det nog lätt hänt att man blir inskränkt och fördomsfull mot det som är lite annorlunda.
Han berättar att Pernilla Andersson fått höra en del syrliga kommentarer för att hon tänkt fortsätta som artist, efter att hon blivit mamma.
– Det är märkligt det där, det är ingen som frågar mig om jag ska lägga av för att jag har blivit farsa, säger Dregen.
Jörgen Lund
