Krönikören och välkända feministen Caitlin Moran har skrivit sin första roman sedan debuten som 15-åring. Bokens titel anspelar på hennes bästsäljare Konsten att vara kvinna, och rösten är liknande – även om Moran i ett förord är noga med att påpeka att berättelsen är fiktiv. Den största skillnaden mellan Moran och bokens Johanna verkar mest vara att bokjaget har fyra syskon, medan Moran hade sju.
Konsten att skapa en tjej är en berättelse om hur en kufig, överviktig och superkåt 15-åring från fattiga industristaden Wolverhampton (20 mil från London) blir musikkritiker för en stor tidning, för att hjälpa sin utfattiga familj. Den handlar om att vara ett ungt, okysst och missförstått geni, om socialism, britpopens glansdagar runt 1990 och, ehm, onani. Johanna växer upp med en pappa som drömmer om musikgenombrott och en buddhistmamma i ett fallfärdigt hus. Bidragen dras in elva procent, och familjen håller på att gå under. Fattiga känner bara andra fattiga, konstaterar hon, och det finns ingen ”vardagslyx” att dra in på, de lever redan på marginalen. För att hjälpa familjen ekonomiskt bestämmer hon sig för att bli kritiker. Genom ordspråket ”Fake it ’til you make it” skapar hon personan Dolly Wilde, en rockskribent som använder pennan som stilett, super och ligger runt.
Manifest mot cynismen
I en intervju sa Moran att hon valde romanformen för den här boken för att locka unga läsare – som inte skulle plocka upp boken om det var memoarer från en 40-årig tvåbarnsmorsa. Det känns lite som att boken är skriven för att nå fram till samtidsversionen av hennes eget tonårsjag i Wolverhampton, med små visdomar och livsråd intryckta på ett trevligt sätt.
Boken är en kärleksförklaring till tonårens råa energi. Det är ett manifest mot cynismen och för det nyfikna och kärleksfulla. Intensiteten präglar både handlingen – Johanna är ett unikum i litteraturen och världen, och hon gör precis som hon vill – men också språket. Det gränsar till att bli överbelamrat och nygotiskt, som en helmöblerad andrahandslägenhet som fyllts på med hyresgästens loppisfynd, till bristningsgränsen. Ändå funkar texten – trots att skrivarglädjen hela tiden är en centimeter från metaforsjuka. De krångliga liknelserna ursäktas tack vare äktheten som de försöker skildra. Inget är poserande, allt är ett gallskrikande vrål framåt.
Moran beskriver tonåren som det de är: ett känslostyrt kaos, med ett hjärta av guld.
På gränsen till misärporr
Allra starkast är boken i sin klasskildring. Familjens fattigdom ligger på gränsen till klichéartad Dickensiansk misärporr (de lever på margarin och mjöl, pappan super och mamman är deprimerad) men det klarar sig. Fembarnsfamiljen som lever på pappans sjukpenning efter en arbetsolycka framstår (tyvärr) som realistisk, i Thatchers England med nedmonterat trygghetssystem i ett arbetslöst kol- och stålområde. Moran beskriver fattigdom – och klass – på ett sätt som är svårt – om inte omöjligt – att göra om man inte själv har upplevt den. Det är en brutal redogörelse över den internaliserade stressen fattigdom innebär, särskilt för barn: ”Ungar uppvuxna på kortisol. Ungar som tänker för fort.”
Moran ger en snygg känga till KBT- och självhjälpslitteraturen. ”Egentligen tror jag inte jag har ångest för vare sig döden, förtappelsen eller meningslösheten ... Vad det handlar om, va, är att jag bara behöver lite pengar.” Samtidigt skiner kärleken mellan syskonen som ett ljus i svältmörkret: de bygger snigelfarmar för att roa sig när de inte längre har råd med en tv, och Johanna släpar med sig tvillingsyskonen hela milen till bibblan för att få läsa musiktidningar. Där samhället brister får man skapa sin egen gemenskap.
Fildelningens forntid
Min största invändning är språket: boken är (oftast) skriven i imperfekt, men då och då dyker ett presens upp, utan att jag riktigt vet när detta ”nu” utspelar sig. Det gör mig som läsare förvirrad och otrygg. Jag är heller inte helt övertygad av översättningen, men kanske är det inte översättarens fel: bokens jag är en excentrisk 90-talstonåring som älskar Jane Austen, Courtney Love och rockkritik, och dess språk är därefter. Så möjligtvis är det rimligt att berättaren skriver ”förbryllad”, ”skyndsamt” eller att någon utbrister ”MILDA MAKARONER! DEN NI, MED CHOKLAD PÅ!” när en sexig brud kommer in i ett rum, trots att de sticker mig i ögonen.
Jag skulle tipsa alla musikintresserade unga att läsa den här boken, ett tidsdokument från fildelningens forntid. Den beskriver en tid innan internet, då många unga aldrig hade sett en porrbild, inte kunde googla vad ”fingerpullad” betyder – om de inte hade vänner att fråga – och tvingades betala några kronor för att låna skivor från biblioteket (när Johanna börjar skriva kritik har hon 128 skivor på illegalt kopierade till kassettband). Så här, vänner, funkade subkulturer före Soundcloud.
Sätt på Stone roses I am the resurrection och läs den här boken, för en sväng in i Johannas värld. Du kommer aldrig se på en dildoformad deodorantförpackning på samma sätt igen.
