Han ser ganska liten ut, Klas Östergren, där han slår sig ner i en nedsutten fåtölj på det klassiska brasseriet Grodan på Östermalm i Stockholm. På väggarna omkring oss hänger originalmålningar från 1800-talet i guldram och på menyn finns hummer, moules och raggmunk.
Runt sin hals bär han en sjal i rödvinsfärgad sammet, som känns helt självklar på en blivande akademiledamot som skrivit in sammetsdraperier, ringlande cigarrök och nattliga bardiskar i litteraturhistorien.
– Det är min dotter som sytt den åt mig och jag är mycket nöjd, säger han.
Det har varit en händelserik höst för Klas Östergren. Milt uttryckt. Tidigare i höst utkom han med en ny roman, Twist, och i fredags var det premiär för filmatiseringen av hans succéroman Gentlemen på bio. Om ett par veckor ingår han officiellt som en av de aderton invalda i Svenska akademien.
Hur mår du?
– Det har varit rätt hektiskt ett tag, men jag har varit på fler bröllop än begravningar, om man säger så.
Hur handskas du med uppmärksamheten nuförtiden?
– Att stå i strålkastarljuset eller i händelsernas centrum är inte målet med mitt liv. Då hade jag inte bott på Österlen där jag bor nu. Det viktigaste för mig är att hålla mig vid liv och försörja min familj.
Jag har en väldigt personlig relation till boken och måste erkänna mig lite skeptisk inför filmen. Hur har du själv känt dig genom processen?
– Jag har arbetat väldigt tätt tillsammans med en lysande regissör och en lika duktig producent. Så, någon rädsla har jag inte känt. Jag tror att många Gentlemen-nördar kommer bli alldeles begeistrade av filmen, de precisa detaljerna och tidskänslan. Den är ohyggligt välgjord och har kapacitet att tillfredsställa den mest kräsna publik. Men självklart kommer vissa bli besvikna.
I filmen har Maud, Henry Morgans olyckliga kärlek, tillskrivits en större roll än i boken. Berätta om varför.
– Hon är egentligen bokens huvudperson. Hon är navet som allt snurrar kring. Hon berör alla, det gör inte Henry eller någon annan i boken.
Hade du gett Maud en större roll om du skrev boken i dag?
– Ja, det hade jag. Jag var 23 år när jag skrev boken.
Kvinnorna i dina böcker är ofta mystiskt tvetydiga och undflyende. Tycker du att kvinnor är mer gåtfulla än män?
– Nej, egentligen inte. De flesta människor är gåtfulla. Även männen i mina böcker bär på detta drag. Det handlar nog om min människosyn: människor är sällan enkla.
Många av dina böcker genomsyras av ett lätt nostalgiskt drag. Gentlemen inte minst. Varför?
– När Gentlemen skrevs var jag full av nostalgi och en handikappande dödsångest. Det låter kanske pretentiöst, men så var det: jag fick anstränga mig till det yttersta för att dölja detta. Det låter nästan lite patetiskt nu att jag var så nostalgiskt lagd när jag var så ung. Lite som när en 20-åring säger ”jag minns när jag var liten”. Nu, när jag är äldre och betydligt närmare döden, har dödsångesten släppt och jag är inte det minsta nostalgisk.
Inte det minsta? I din senaste bok Twist blickas det väl bakåt på ett ganska romantiserande sätt? Inte minst politiskt?
– Jag är närmast totalt befriad från nostalgi. Men det är klart att jag ser med äckel på hur de vackra kvarteren i centrala Stockholm har förvanskats, till exempel. Jag får kräkkänslor av detta. Denna fulhet är skräckinjagande. Men detta är inte nostalgi utan raseri.
”Jag är inte nostalgisk, jag är rasande” Vilken rubrik! Känns den ok?
– Javisst!
Jag måste ändå envisas med att hävda att det finns en slags sorg över ett förlorat Sverige i flera av dina böcker.
– Absolut, men det är skillnad mellan nostalgi och att känna en sorg över något fint som gått förlorat. Själva smärtan över förgänglighet, att se tillbaka, att minnas, är litteraturens kärna.
Det sägs att du gillar sossar. Stämmer det?
– Det där har jag aldrig sagt. Miljön där jag växte upp, på Lilla Essingen, var full av arbetare och sossar, jag kommer själv från en sådan familj. Socialdemokratin har alltid varit alldeles nödvändig för mig att förhålla mig till. Men någon folkhemsnostalgiker är jag absolut inte. Det fanns många komponenter i folkhemsidén, som präglade min barndom, som tog form av en självföraktande och självförtryckande arbetarklass. Men jag är inte höger, det kan jag avslöja.
Hur ser du på det nutida läget för svensk politik?
– Jag bor i en trakt där många röstar på Sverigedemokraterna. Det är en sann tragedi att så många röstat på dem. Men en viss del av vår befolkning upplever att de fått ett parti som representerar dem. Det är hemskt tragiskt att det blev just Sverigedemokraterna, men detta är ett faktum. Att bortse från det är bara dumt. Bortträngning och förakt är inte lösningen. Ibland förbluffas jag av vår svenska självbild som ”det hyggliga folket”. Vi är inte bättre än många andra länder.
Du bodde en gång i ett kollektiv på Hornsgatan 29C, där Gentlemen utspelar sig. Hur radikal var du egentligen som ung?
– Jag var väldigt radikal, och jag tror jag är lika radikal i dag. På den tiden hade jag både radikala och borgerliga vänner. Så är det nuförtiden också.
Vilka trivs du mest med?
– Svårt att säga, jag behöver nog båda sorterna. Men det fanns sidor hos de så kallat radikala på 70-talet som var outhärdliga. Homogenitet är inte min grej. Jag har gärna jeans på banketten och slips på FNL-möten.
Du har nyligen tilldelats en plats bland de aderton i Svenska akademien. Kan du fortfarande identifiera dig som en outsider?
– Tyvärr har den möjligheten gått förlorad för mig.
Smärtar detta?
– Nja, men samtidigt, sitter du på en skånsk åker i kylan så kan du inte vara mitt i smeten. Då är du ju självvalt utanför. Men nu blir det annorlunda.
Du har fyra barn. Hur tror du att de kommer blicka tillbaka på sina 10-tal? Med nostalgi?
– Nej, jag vet att de ser en hel rad med problem med hur samhället ser ut i dag. Jag är stolt över mina barns värderingar. Vi påverkar inte bara barnen genom att banka in argument i dem, utan med minspel, gester.
Sista frågan: Vad gör du nu?
– Jag har knappt skrivit någonting i höst. Jag skulle vilja samarbeta mer med Micke och gänget igen (regissören till Gentlemen) kanske skapa nåt slags originalmanus. Men den riktiga magin uppstår för mig bakom skrivmaskinen. Mer detaljerad än så kan jag inte vara. Då dör det, du vet.
