så blåser vinden rök från Haiphong
Vietnam är nära, nära som ett löfte:
om att förtryckarna skall störtas från sin tron en gång”
KOM TILL BOKMASSAN!
ETC och Leopard arrangerar 29 och 30 september Bokmassan (Heden, Göteborg). Massa författare, massa böcker – och inga högerextremister.
Här hittar du all information om evenemanget.
Så skrev Carsten Palmaer – och fångade i en strof hela 1968-andan. Vietnamkriget var bokstavligt talat nära eftersom det var det första kriget som man kunde se på tv.
Men det var också nära i en mer metaforisk bemärkelse. Med Vietnam blev en hel generation vuxen i förtid då kriget bröt ner illusion efter illusion.
Framför allt visade det att USA inte var den där beskyddarstaten som föräldrarna påstått, utan en korrupt imperialistmakt.
Ibland sägs det att ungdomskulturen föddes på 1950-talet, med rock’n’roll och jeansmode. I så fall gjorde Vietnamkriget att de nyblivna ungdomarna tog sig ton mot – eller rentav invaderade – vuxenvärlden på 1960-talet.
Egentligen är det inte konstigt att det ständigt skrivs nya böcker om Vietnamkriget, eftersom det är vad man på engelska skulle kalla en hel generations coming of age-historia.
På svenska finns det en mängd Vietnamromaner som handlar om desillusionerade ungdomar som kommer till insikt framför bombningarna på tv (särskilt vill jag rekommendera Olof Mobergs bortglömda pärla ”Demonstrant!”).
I dagarna kommer ytterligare en, skriven av akademiledamoten och berättargeniet Klas Östergren. Den heter ”I en skog av sumak” och handlar om Kenneth Johansson, en arbetargrabb från Stockholm vars vuxenblivande inleds då den mystiska Dan Schoultze börjar i hans gymnasieklass.
Snart visar det sig att Dan växt upp i Saigon, men att hans föräldrar skickat hem honom till Sverige då de genomskådat hans planer att infiltrera den amerikanska armén.
Så där bor han nu, ensam med sin syster i en stor villa intill en ödetomt där märkliga sumakträd vajar i vinden.
Jag ska erkänna att jag alltid varit svag för Östergrens romaner. I en intervjubok för några år sedan beskrev förläggaren Stephen Farran Lee honom som en bedrägeriets författare.
Jag har funderat mycket på det där och kommit fram till att det handlar om hans förmåga att låta sina karaktärer bryta sig ut ur schablonerna.
I ”I en skog av sumak” skapar man sig snabbt en bild av Dan när han kliver in i klassrummet i skräddarsydd kostym och brogues (eleganta herrskor, reds. anm.).
Men när han lite oväntat börjar prata om de buddistiska munkarnas mod i Saigon i nästa stund känner man sig lika förbryllad som Kenneth. Vem är denna mystiska man?
Att försöka återge en berättelse av Östergren är alltid svårt eftersom hans prosa är så undanglidande och intrigtrådarna så många.
Men skulle jag ändå försöka sammanfatta ”I en skog av sumak” skulle jag säga att den handlar om vänskapsförälskelsen.
Alla har vi väl någon gång upplevt känslan: att man vill vara i en annan persons närhet – utan att man för den skull vill hoppa i säng med hen.
Det är ett tillstånd som är svårt att skriva fram – gränsen mellan det homosociala och det homosexuella är tunn – och det kräver en mycket skicklig författare för att inte reducera det till erotik.
Men Östergren har alltid varit en mästare på det, i alla fall sedan relationen mellan den fiktiva karaktären Klas Östergren och Henry Morgan i ”Gentlemen” 1980.
Nu visar sig Dan inte vara den egensinniga tänkare med moralisk resning som Kenneth föreställde sig. För efter hand förändras bilden av honom i boken.
I en scen kommer två killar i träskor, från andra sidan motorvägen, och kräver en del av husets marijuanalager – varpå Dan reagerar med klasshat.
Kort därefter tecknar Östergren en bild av Dan i skolans rökruta, där han halkar omkring i sina brouges. Och plötsligt ser man inte längre den där mystiska personen, utan bara en ensam överklassyngling i ett främmande land.
Så visar Östergren att han är lika bra på att återinstallera schabloner som på att bryta ner dem.
Men är det inte just detta som är att bli vuxen? När man plötsligt kan se en människa från flera vinklar samtidigt? Jag kommer att tänka på att Östergren ibland anklagas för att skriva om ”dandys”. Eleganta män som, likt Dan, glider genom tillvaron med ett snett leende.
Men det denna kritik missar är att suveränitet ofta visar sig vara ensamhet och att dandyn snarare är en person inmurad i sina överlägsenhetskänslor.
”I en skog av sumak” är en roman som ger läsaren tillgång till detta slag av dubbelseende – och vuxenblivande. Men den alstrar också något ytterligare. Empati tror jag att det kallas.
