Alla goa gubbar som skrattat lite överseende åt den där flummaren Peps – han som blev härmad av Robert Gustavsson – kanske dessa gubbar som tyckte Peps var en ofarlig kritiker av deras perfekta, blodindränkta Babylon hade jävligt fel.

Jag mötte Peps några gånger. Han var knivskarp, påläst om miljöfrågor och hade en mycket klar bild av hur illa det står till med världen. Och när medierna försökte intervjua honom, när de hyllade honom så förstod han att det ändå inte skulle bli nåt vettigt sagt, vad han än sa skulle det bara bli en skojig reggae-gubbe mellan reklaminslagen, så han avböjde medverkan och lät musiken och texterna tala.

Många som inte blir tagna på allvar av etablissemanget blir upptagna av att erkännas. Man vill inte bli kallad för retro, före detta, gammal hippie.

Det där sket Peps i.

Hans musik var folkmusik, det var ursprungligt och utan inställsamhet till rådande normer, både på 60-talet och nu. Det var ostajlad folkmusik som inte styrts upp av skivbolag eller antropologer.

Och han upptäckte hemligheten att skånsk folkmusik och afrikansk, jamaicansk och sydstatsfolkmusik hade ett gemensamt sväng, stora hål i musiken, gropar och infall, lek.

I Sverige disciplinerades folkmusiken av utresta professorer som tecknade upp folkvisor och vallåtar, och när vallflickorna och fiolgubbarna spelade och professorerna tecknade ner det hela så försvann allt sväng, professorerna rättade till noterna och rytmerna så att en militärorkester kunde spela styckena, låtarna och tamejfan hela den svenska musiken gjordes fyrkantig och stel.

Men tydligen överlevde det i skånska byhålor. Och Peps hörde det. När han sen fick höra afroamerikansk folkmusik, som hade överlevt mycket bredare, så kände han igen det. Och ville spela så, precis som Stones när dom hörde Howlin' Wolf och Muddy Waters.

Till slut förstod han att musiken är samma världen över, musik handlar väldigt lite om att marschera i takt utan att leka och göra hoppsa-skutt och rulla fram, men ändå göra det tillsammans med massa andra. Synkoper och hål.

Det var det som blev hans liv.

Och texterna, en övertygelse om att frälsningen aldrig kan komma uppifrån utan att dom förtryckta massorna måste befria sej själva.

”Det finns en annan mening att ge det

och ett annat sätt att se det

och ska man hitta det nånstans så är det

i tredje världens slum”

Klart han blev föraktad och förminskad. Men det sket han i, han förstod att dom småleende programledarna snart kommer att få sina golfbanor översvämmade, sina professionella leenden släckta. Han behövde aldrig deras godkännande.

”Snart så vaknar tredje världens drängar

och bränner våra papperspengar

och verkligheten bultar på din dörr.

Och du sitter där så blek och stum

framför tv:n i ditt vardagsrum

och önskar dej att allting var som förr.”