Och det är som det är med den saken.
Obehaget kryper längs boksidorna i Johanna Holmströms novellsamling ”Handbok i klardrömmar”. Noveller, men också berättelser som hänger ihop, bildar en helhet och för framåt.
Det finns en kronologi, en ordning. Först förstörde människor livet för varandra på det här sättet. Sedan på detta. Och sedan på detta. Tills bara spillror finns kvar, så perverterade och förstörda av alla föregående generationers ambitioner att vaska fram en människotyp kliniskt ren från brister att de förvandlats till ett sorts monster.
Men – om man tar det från början så placerar den inledande novellen sig snarast i en sorts smutsig relationsrealism mer noir än den deckarvåg som nordisk litteratur erövrat världen med.
En ung kvinna väntar sitt första barn, hon lever i ett hus på landsbygden med sin man, granne finns svärföräldrarna, det förflutna och drömmen om en annan framtid finns långt bortom fälten. För en annan är det redan för sent. Hon har redan håvats in och ompaketerats av våldet som ligger och dallrar i varje ögonblick i relationen med mannen ….
Det är deprimerande, tröstlöst – sedan blir det värre.
En kvinna som föder sina barn till döden på ett kallt badrumsgolv.
En tonårsflicka som mördas, slumpmässigt utvald av en psykossjuk man. I en senare berättelse dyker mamman upp, fastfrusen i sitt trauma.
En kvinna som slagit sig fri ifrån misshandel, men som krossar allt, oförmögen som hon är att frigöra sig från en skräck som ätit upp den hon var.
Det handlar om kvinnor och flickor. De genom vars kroppar samhällsutvecklingens värsta slagg silas.
Efterhand blir också samhällsutvecklingen allt mer påtagligt brutal. Johanna Holmström rör sig från en nära dåtid via samtiden bort mot ett tänkt sedan. Berättelserna om kvinnorna som försöker leva, verka och älska i världar som aldrig är byggda för dem, rör sig vid sidan av en stor klimatkatastrof. De landar aldrig i de desperata flyktingströmmarna, i eldsvådorna, torkan, svälten. Men hos de som påverkar och påverkas, den lilla spillra som ”räddas” av tekniska underverk och placeras i en fredad zon. Till priset av – ja, allt.
Sin frihet, sitt självbestämmande, sin mänsklighet.
Johanna Holmström skriver klart och framkallar sin hisnande dystopiska men samtidigt lågmält vardagliga bild av en möjlig framtid med små medel. Gradvis för hon oss från förskoletamburen till staden i den skyddade sfären – ett helt ekosystem artificiellt konstruerat. Till människor som skapas enligt förutbestämda algoritmer, för att fylla ett särskilt syfte.
Det är skickligt konstruerat, ibland skymtar byggnadsställningen fram under prosan, men mestadels lyckas hon skapa en övertygande värld av sin uttänkta vision. Hon lägger sig intill sina karaktärer, fångar deras personligheter med små skiftningar i språket, utan att kliva in i dem. Holmström har en forskares blick på människorna, dessa förunderliga, självdestruktiva varelser, med en mild empati blandad med förfäran.
Och som så många skrivande nutidsmänniskor för hon fram en civilisationskritik färgad av längtan bort från det uttänkta, uträknade, millimetermätta. Bort från tekniken och kontrollbehovet, mot något mer direkt, ursprungligt och vildvuxet. Dessutom lämnar hon en dörr på glänt alldeles på slutet. Kanske är det inte helt kört för människan ändå.
