”Klackarna på, ren under, snygg utanpå och så går jag och röstar”

Hur känns det inför valet?

– Jag har varit orolig egentligen. Men när jag svarar folk från olika håll och kanter att det beror ju på om det blir någon förändring i valet så blir reaktionen ”Men det kan ju inte bli något annat!”. Den känslan fanns inte inför senaste valet.

Så det känns lite mer hoppfullt?

– Jag tycker faktiskt att det gör det. Jag tycker mig känna en större medvetenhet hos befolkningen. Det är aningslösheten som är det värsta, många som chansröstar eller sakröstar.

Hur känns det inför vakan?

– Det ska bli jättejättekul. Och viktigt, givetvis. Jag ser det ungefär som jag är van att se en premiär – vad härligt, alla kommer att vara glada och sådär. Men man måste ju rusta sig för både och. Men det ska bli skitkul, och så ska vi leka teve och radio live.

Blir det några överraskningar, vad kan man vänta sig som publik?

– Ingen nakenchock, inga kupper, inga såna konstigheter. Och ingen smutskastning. Jag hoppas det blir en lucka så att jag kan spela en låt också, det skulle vara gött.

Vad gör du annars en valkväll?

– Klackarna på, ren under, snygg utanpå och så går jag och röstar. Jag tycker att det är så häftigt, jag har samma känsla som första gången jag fick rösta, det var så stort tyckte jag.

Sen har jag den där skräckbilden om att folk är dyslektiker, jag kan se saker lite bakochfram ibland. Då tänker jag att tänk om man väljer Sverigedemokraterna när man skulle ha tagit sossarna, för det är ett lika långt ord, börjar på s och slutar med -demokraterna. Så då går jag och kollar lite, så att de inte är blandade, att ingen har tagit och lagt tillbaka fel i fel. Och sen brukar jag nog hänga framför teven. Det är det. Och titta på valvaka, med radion på i alla rum så man inte missar något.

Drömscenario i valet?

– Att det blir en rödgrön majoritet givetvis, och så hoppas jag verkligen att Fi kommer in. För då kommer det att bli både blåslampa och återställande.

Hur menar du, återställande?

– En annan form av rättvisetänk; att sluta skuldbelägga människor som bara är människor. Jag upplever det hela tiden. Folk blir utmattade och sjukskrivna för att de har jobb och för att de inte har det. Det är ju så, folk stressar ihjäl sig av alla anledningar. Det är inte mänskligt. 

Men det blir ju så stora frågor, det här att återställa ordningen. Den är ju så svår att jag skulle vilja stå och hålla en nationalekonom i handen och säga hur gör vi nu med allmännyttan som är såld och hur gör vi med den offentliga sektorn, som inte är offentlig längre? Hur fan gör man, måste man börja om från början eller går det att städa upp? Ja, sådana frågor står jag med nu.