Michel Houellebecq spelar sig själv: en författare som driver omkring i Paris, utbyter vad-gör-du-nuförtiden med gamla bekanta (”jag går mest på begravningar”) och skriver autografer åt fans som relaterar till hans nya dikter. Särskilt de om hur mannens dag kretsar kring möjligheten att bli avsugen.
När tre beställda bjässar kidnappar Houellebecq är han helt oberörd av situationens allvar. Han tycker mest det är kul att det händer något nytt, och medan kidnapparna väntar på nya instruktioner blir Houellebecq en irritation med sitt tjat om att supa, beställa prostituerade och att få en egen tändare (för slippa be om eld varje gång han vill röka i sängen).
Skoningslös mot 40-talister
Mockumentären Kidnappningen av Michel Houellebecq är förvisso skriven och regisserad av Guillaume Nicloux men den är kladdig av Houellebecqs fingeravtryck. Hans självsatir är som en fortsättning på den i hans konstnärsroman Kartan och landskapet (2011) där Houellebecq lät en seriemördare slakta sin litterära motsvarighet. En ännu mer alkoholiserad, kedjerökande misantrop än hans tidigare berättarjag. Ett antal missöden resulterar dessutom i att ”Michel Houellebecq” blir begraven i en barnkista som sista förödmjukelse.
Den nihilistiska humorn är Houellebecqs mest underskattade kvalitet och nämns sällan i samband med hans författarskap. Hans kontroverser är mer populära, på grund av hans positiva åsikter om prostitution och uttalande om islam som ”den mest efterblivna religionen”.
Men hans komiska sidor ignoreras också av fansen på kultursidorna som lärt känna Houellebecq för hans poesi, dystopiska framtidsvisioner och biologiska detaljbeskrivningar. Allt som oftast sprunget ur hans skoningslösa kritik mot 40-talistgenerationen som övergav sina socialistiska tankar för den liberala kapitalismen, och som skapade en narcissistisk idolbild ur hippieidealet.
Världen som lämnats kvar har ersatt traditionerna kring familjebildning med en ny syn på kärlek byggd på konkurrens, ärvd från kulturen inom marknadsekonomin.
Ingenting förklaras – allt förångas
I Kidnappningen ... lämnas de här tyngre bitarna därhän. Däremot går inte komiken att ignorera längre, om inte annat för att Houellebecq helt enkelt ser jävligt rolig ut. En liten gubbe med mild gomspalt i för stor parkas och överkammad flint – så less på livet att han finner tröst i Immanuel Kants sista ord: ”Det räcker.”
Men det hindrar honom inte från att lufta sina anarkistiska spörsmål i vindimmorna. Författare är ofta pedofiler men alltid heteropedofiler, förklarar Houellebecq. Europa håller på att förvandlas till en diktatur styrd av världsbanker och EU. Sverige? Det är det värsta land som finns, där får man inte ens tänka fritt. Och så vidare.
De bitiga amatörkidnapparna drabbas av ett slags omvänt Stockholmssyndrom och kommer ut som Houellebecqs beundrare. De lär honom MMA och pratar honom ömt till sömns. Samtidigt som de går och väntar på instruktioner som aldrig kommer. Har Houellebecq låtit kidnappa sig själv? Det skulle vara ett pojkstreck helt i författarens smak.
Men ingenting förklaras. Förångas snarare, i ett moln av Houellebecqs cigarettpuffande.
Utan förförståelse är kanske inget särskilt roligt, eller ens begripligt, men som ett fan av böckerna lollade jag mig igenom hela skiten.
