Min första kontakt med Kerstin Ekmans litteratur var när jag som tonåring lånade hem hennes roman ”Häxringarna” (1974) från biblioteket. Jag visste inte riktigt vad jag kunde förvänta mig men blev under läsningens gång hänfört golvad. Direkt efter avslutad läsning slukade jag lika hänfört Ekmans ”Springkällan” (1976), ”Änglahuset” (1979) och ”En stad av ljus” (1983), vilka tillsammans med Häxringarna bildar den romansvit som kommit att kallas för ”Kvinnorna och staden”.
Ända sedan denna min första kontakt med Ekmans litteratur har jag kommit att se henne som en av våra stora episka författare i modern tid vid sidan av storheter som Sven Delblanc. På senare år har dock det episka i Ekmans författarskap alltmer ersatts av mer intima skildringar av den lilla världen och enskilda människors öden (för att ta sig an de stora frågorna?). Ekmans nyaste roman, ”Löpa varg”, är inget undantag från detta.
Huvudpersonen och förstapersonsberättaren i ”Löpa varg” är den pensionerade jägmästaren och före detta jaktledaren Ulf Norrstig. Upprinnelsen till romanens berättelse är det möte Ulf har med en varg en tidig vintermorgon i hemtrakterna någonstans i de norra hälsingska skogarna. Mötet gör ett existensiellt avgörande intryck på honom. Under och efter mötet genomgår Ulf ett intensivt personligt uppvaknande där han börjar omvärdera sin syn på jakten, djuren, naturen och det egna livet.
Några dagar efter det att Ulf mött vargen, eller Högben som han kallar honom, drar licensjakten på varg i gång. Ulf fyller sjuttio samma dag och han deltar därför inte själv aktivt i jakten. Men det finns också en djupare orsak till att han inte deltar. Inom sig känner Ulf nämligen ett alltmer starkare äckel växa fram inför den pågående jakten och sina jaktkamrater.
Under tiden som jakten fortgår lever sig Ulf fantasirikt in i den jagade Högbens tillvaro; hans våndor att komma undan jägarna, hans sökande efter vilt i det bistra vinterlandskapet, hans revirmarkerande av den värld som är hans och hans sökande och eventuella möte med den varghona som vandrat in i hans revir. Den starka identifikationen gör honom själv till en jagad.
Jagad inte bara av den tysta maktlöshet han känner inför vargjakten. Jagad också av de tidigare föreställningarna som han haft om jakt. Föreställningar som han nu alltmer ser komma på skam. ”Minnet är ingen jaktjournal”, som det heter i ett avsnitt av berättelsen där Ulf minns sina första ungdomliga steg som jägare. Ulf lider av kärlkramp, och mitt i alltsammans blir han också smärtsamt påmind om det egna livets bräcklighet och det nödvändiga men stolthetskränkande beroendet av andras välvilja.
Som läsning betraktat upplever jag ”Löpa varg” som en förrädiskt enkel roman. Det korthuggna och samtidigt gåtfulla språket lockar mig hela tiden att gå tillbaka i texten för att nyfiket söka mellan raderna. Ekman, för övrigt också en av våra vassaste deckarförfattare, kan verkligen hantverket att skriva isbergsprosa.
Vad jag finner mellan raderna är dock inte något storartat filosofiskt aha-bringande. Men något värdefullare än så, närmare bestämt en stark och oförställd berättelse om medlidande. Dock inte som något vekt och blödigt, utan medlidande som den livsavgörande förmåga och kraft det är.
Förmågan och kraften att se sig själv i den andre och det andra fyller oss förvisso ofta med maktlöshet, men vad ”Löpa varg” både gripande och mästerligt förmedlar är hur totalt maktlöst utlämnade vi alla vore om vi vore utan denna förmåga och kraft.
