– Jag vill att keramiken ska vara på en vardaglig nivå, men samtidigt aktivera hjärnan. Man ska kunna vila ögonen på verken, men också känna något när man ser dem, berättar hon.

Fick ovanlig sjukdom

Det var långt ifrån självklart att det var det här som Emmeli Hultqvist skulle ägna sitt liv åt. När hon gick på gymnasiet idrottade hon på elitnivå och ville bli läkare.

– Men sjukvården avrådde mig från att bli läkare eftersom de inte visste hur sjukdomen skulle utveckla sig. I början betedde den sig ganska aggressivt, berättar hon.

Bechterews sjukdom, eller ankyloserande spondylit som den också kallas, är en kronisk reumatisk ryggsjukdom. Den ger inflammation i leder och senfästen, främst i bäcken och rygg. Det medför att lederna blir stela och värker, vilket innebär stor smärta. Omkring 0.12 procent av befolkningen drabbas. För Emmeli Hultqvists del gjorde sjukdomsbeskedet att hon hoppade av gymnasiet.

– Ett år senare började jag på Hellidens folkhögskola där jag pluggade konsthantverk och design. Där kom jag i kontakt med keramiken. Trots att det var väldigt svårt upptäckte jag att det var roligt, och något som jag var jävligt bra på. Jag fick högsta betyg och det kändes som en liten revansch.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

När Emmeli Hultqvist flyttade hem till Göteborg igen hyrde hon in sig i en ateljé på Sockerbruket och började arbeta i en butik som sålde damunderkläder. Men sjukdomen gjorde att hon blev besatt av att följa rutiner. Hon tränade maniskt och gjorde allt för att känna att hon hade kontroll över sin kropp. Konsekvensen blev att det fanns lite tid över till annat.

– När du har en kronisk sjukdom blir du besatt av att hushålla med din energi. Jag la ner keramiken och gick in i en identitetslös vardag där jag trampade vatten. Jag har alltid varit mån om att upprätthålla en stark fasad utåt och överpresterar för att kompensera min sjukdom i förebyggande syfte.

Blev nyfiken igen

Fysiskt har de två senaste åren varit tunga. Emmeli Hultqvist utvecklade efter flera års lyckad behandling resistens mot sina mediciner och har drabbats av inflammationer. Det nedsatta immunförsvaret som följer med sjukdomen har också gett henne infektioner, lunginflammationer och en blodförgiftning som höll på att kosta henne livet.

– Jag började glömma saker och kände mig frånvarande. Jag har alltid tänkt att depression innebär att man känner sig väldigt ledsen. Men man kan lika gärna bara känna sig tom och frånvarande, som jag gjorde.

Det konstaterades att hon var deprimerad, sannolikt då hennes kropp inte orkade producera serotonin i den takt som krävs när man har mycket smärta. Hon började äta serotonin-höjande mediciner, vilket blev vändpunkten.

– Jag kände mig levande och nyfiken igen, som mitt gamla jag. De maniska rutinerna var inte längre lika viktiga.

Keramiken vägen tillbaka

Hon fick självförtroendet som krävdes för att våga kasta sig ut i det okända och sa upp sig från jobbet. Hennes egna företag är precis nystartat. Nu ska hon ägna all sin tid åt keramiken. Att planerna på att bli läkare gick i stöpet är ingenting hon sörjer i dag. Emmeli Hultqvist menar också att yrkena har vissa likheter.

– Både som läkare och som keramiker jobbar du mycket med händerna. Du måste vara beslutsam och förutseende. I den keramiska processen gäller det alltid att ligga steget före i tanken. Det måste inte vara ett jättestort hopp att bli keramiker i stället, och jag är fortfarande väldigt intresserad av medicin.

I nuläget finns hennes keramik att köpa på ett fåtal platser i Göteborg. Förhoppningen är att det ska bli fler.

– Jag är fortfarande i någon form av utforskande stadie där jag ser vilka typer av sammanhang som jag hör hemma i. Keramiken har verkligen gjort att jag har hittat tillbaka till mig själv. Nu har jag varit fånge i mina rutiner och i identitetslösheten så länge. Det känns som en enorm lättnad att jag har kommit ur det – för jag har jävligt mycket att ge.