Det finns ett citat tillskrivet Gene Simmons som antagligen inte stämmer men det klingar så bra att jag bara måste skriva ut det: ”I like being part of a rock and roll band, but I love being part of a rock n roll brand”. Det är ingen hemlighet att de distinkt sminkade serietidningskaraktärerna i Kiss är mer än musiker: de är lunchlådor, actiondockor och kondomer.
Om Kiss drivs mer som ett företag än ett band, kan man spetsa till det och säga att Kent ägdes kollektivt av sina fans. Att se på fans som en drivkraft och delaktighet i skapandet, snarare än objekt för en stämningsansökan. Fansen spred ordet vidare genom egna projekt – Kentkörer, Kent-dansband, tolkningar av sånger. Genom det lever de också för evigt.
I Linus Kuhlins bok framkommer hur viktig relationen med fansen var, vilket förstärks med insprängda fan-intervjuer. De visar hur Kent fungerade som en katalysator som sa att det var okej att visa stora känslor. Jag hade gärna sett att fansen fick vara hjältarna.
Khulin behärskar rockbiografi-formen. Kronologiskt går han igenom 1980-talets uppväxt i Eskilstuna till debuten, från album till album, turneschema, pressmeddelanden, avhopp och inhopp, småskandaler och låttexter. Det är redogörande, faktaspäckat med insprängda röster från fans i olika åldrar och recensenters åsikter om varje ny skiva. Ett beprövat format.
Men det är bäddat för trist läsning. Förutom nya intervjuer med en kamera-assistent, Kristian Luuk, bandets före detta pressansvariga och några fler har biografin om Kent inga intervjuer med medlemmarna i Kent. Inte ens, vad jag kan se, någon producent, formgivare, städare, roadie eller nära vän (boken saknar ett källregister).
Det är inte helt och hållet Kuhlins fel. Men han gör det inte lätt för sig. Kent var ju aldrig direkt kända för att ge ut sitt privatliv hur som helst.
Jan Gradvall försökte skriva en rockbiografi om Kent under flera år – med full access till bandet och alla i dess närhet – men gav upp eftersom formen blev en boja.
Rockbiografier – även de som inte ges bandets godkännande – kan vara en fröjd att läsa om kontexten hänger med. Men recensioner eller turnéschemat från 1997 kan jag googla mig till. Mer spännande skulle vara att få reda på hur deras rider såg ut? Hur förändrades den? Deras politiska uppvaknande? Jag är också väldigt intresserad av Jocke Bergs garderob (han ska ha köpt hela kollektioner av Saint Laurent), men vi får bara veta att bandet är klädda i ”svarta kostymer med gulddetaljer”. Det är gulddetaljen jag vill åt.
Ofta under de nästan 400 sidorna blir det frågor som hänger i luften som avslutas med ett ”Ingen vet, utom de inblandade”, som när Harri Mäntys avhopp avhandlas. Khulin – som förra året utkom med en bok om Kilinggänget – refererar dessutom till humorgruppen alldeles för många gånger, antagligen som en sorts tidsmarkör.
Det mesta av Kents berättelse finns också redan nedtecknat i böckerna Håkan Laghers ”Kent - Texter om ett rockband” (2007) och Klas Ekman och Anders Dahlbloms ”Berättelsen om Kent – Med bandets egna ord” (2014). Det nya här är att man får känslan att Kuhlin läst allt om Kent och sammanställt det till en berättelse, som en sorts ambitiös Wikipedia-sida.
Mest börjar jag mest fantisera om hur boken skulle ha kunnat se ut om fokus istället låg helhjärtat på Kents fans och eftermäle.
5 x popreferenser från Kent-låtar
1.
”Palace & Main”
”Jag skjuter allting framför mig Som Robin Wright-Penn gör i State of Grace”
2.
”999”
”Så nu tänker vi på resor, Vita nätter, Ian Curtis
Är du Michael Jackson eller Michael Bolton, är du Pepsi, har du kola?”
3.
”Hjärta”
”Man vet man blivit gammal när ens ungdom
Börjat glittra som Allens Manhattan”
4.
”Max 500”
”Ett UFO över sjön
och i en blixt ser jag
Keats stå bredvid Baudelaire”
5.
”Vintervila”
”Hon bläddrar förstrött bland mina skivor
ler och sätter på “Here comes the sun””
