La belle epoque är en monoton, enkel låt där Jocke Bergs mässande röst i omkvädet ”jag är...” sjunger om ”den främlingsfientliga politiken”, ”självmordsstatistiken” och ”alla vapen vi exporterat”. I den uppskruvade valårsstämningen tolkade många texten som en beskrivning av stämningsläget i Sverige, kanske till och med ett angrepp på alliansregeringen. En företrädare för Moderata ungdomsförbundet skrev om den till en hyllning av arbetslinjen, rapparen Mohammed Ryback svarade med en egen version om ett segregerat och splittrat Sverige. Linda Skugge förvandlade den till en text om sitt eget liv och på sociala medier rasade debatten för och emot Kent.
Isabelle Ståhl är kulturskribent och mångårig Kent-lyssnare. Hon tror att de starka reaktionerna beror på att det är någonting fundamentalt annorlunda och ovant med La belle epoque, rösten i låten talar ur ett kollektivt sammanhang.
– Allting i kulturen och samtiden har varit så inriktat på ett ”jag”, men nu gör man uppror mot det ensamma geniet som sjunger om sitt inre liv. Jag tror att folk blev glada och tacksamma över det.
Ängslig medelklass
Isabelle Ståhl gör en parallell till en annan aktör på den populärkulturella scenen, tidningen Nöjesguiden. På 90-talet skrev de med en distanserad och manlig blick om musik och uteliv.
– Nu skriver de om ett ”vi”. Om solidaritet, rättvisefrågor och bostadsbrist. Jag tror att Kent har blivit en del av samma trend.
Men kulturjournalisten Elin Grelsson Almestad tycker inte att låtens politiska budskap är så självklart vänster som många andra upplevt det.
– Den är varken höger eller vänster. Texten följer snarare en grundhållning som Kent har arbetat med länge nu. Deras politiska berättelse handlar inte om att ge röst åt grupper som slår ur underläge, utan snarare om en ängslig medeklass.
Hon exemplifierar med Vals för satan från Röd (2009).
– Där är det ett textjag som talar till vänsterrörelsen, eller någon som är vänsterpolitiskt engagerad, och försöker ursäkta att han själv inte tror lika starkt. Det där perspektivet är återkommande: en nöjd medelklasss som borde göra någonting men inte orkar.
En särställning
Både Isabelle Ståhl och Elin Grelsson Almestad är överens om att Kent intar en särställning i svenskt musikliv. Kanske är det därför de fortfarande engagerar och upprör, nästan 20 år efter debuten med det självbetitlade albumet Kent. De ger sällan intervjuer, är alltid stenhårt allvarliga, genomför grandiosa projekt som när de fick tiotusentals fans att komma till en konsert helt klädda i vitt och de ”vägrar lalla på i lekprogram”, som Elin Grelsson Almestad uttrycker det. I sommar arrangerar de en egen musikfestival i Göteborg och Stockholm.
– Det är lite löjligt att alltid posera med solglasögon på bild, men jag tror den här kompromisslösheten ändå är någonting sunt. Den har gjort att de kunnat stå vid sidan om alla andra, säger Elin Grelsson Almestad.
Isabelle Ståhl tror att Kents allvar och pretentioner förklarar bandets framgång, att de ända sedan 90-talet har hittat fram till framför allt unga människor.
– För mig var Kent väldigt viktiga i tonåren, därför att de inte var ett dugg minimalistiska. De tillåter lyssnaren att ha stora känslor, de säger att det är okej. Musiken låter som man känner.
