Kent släpper skiva och rubrikerna handlar mer om texterna än om musiken. På sätt och vis är det inte så konstigt. Kent skriver inte längre om olycklig kärlek, själar som behöver fyllas, att falla och att fångas. I alla fall inte bara. Istället handlar det om ett land i förfall. Med textrader som ”Dom rear ut mitt hemland, konkurrensen ska vara fri, så ta ditt liv i egna händer, ingen lägger sig i”, är det inte svårt att dra slutsatsen att Kent är mer politiska än någonsin. I alla fall är det mer rakt på sak. För politiska har Kent alltid varit. Med arbetarklassbakgrunden som en del av bandets identitet. Men det är lätt att glömma när det handlar om Sveriges största rockband. Ett gäng lyckade män i 40-årsåldern som kan leva på sin musik.

Har inte glömt sina rötter

Tigerdrottningen speglar förstås det band som Kent är nu. Ett band av etablerade musiker som inte längre är arbetarklass, men som så många andra ändå har sina rötter där och som har tröttnat på hur de rötterna får allt mindre plats för att växa. Kanske inte deras egna, men andras. Så nu är det dags att säga ifrån. Och samtidigt försöka uppmana till något annat: ”Allt som är mitt ska jag dela med dig. Allt som blivit vårt ska vi ge till er. Mindre men till många fler”, sjunger Jocke Berg i Innan himlen faller ner.

Lånar titel av Imperiet

Spårets titel är för övrigt samma som en Imperiet-låt från 1986. På många sätt är den talande för hela skivan. Både genom budskapet och genom musiken (och det är så klart ingen slump att göra en pastisch av en låt skapad av ett av Sveriges rödaste band), med syntarna som blickar bakåt mot ett Depeche Mode-influerat 80-tal. Den är ett exempel på hur Kent låter nu. Hur Kent har låtit sedan de släppte Tillbaka till samtiden 2007. Mindre gitarrer och mer syntar – fast här i särskilt hård tappning.

Men på Tigerdrottningen finns också spår som hade kunnat höra hemma på tidiga skivor som Isola eller Hagnesta Hill. Som avslutande Den andra sidan där den hjärtdunkande basen är nedtonad och gitarrslingorna får sväva iväg. Det är svårt att inte tycka om för en som avgudade Kent under de där åren.

Men Kent kan inte vara det band de var då. Det vore liksom inte trovärdigt. Precis som det inte vore trovärdigt att berätta om samtiden ur ett annat perspektiv än deras eget. Men kanske finns det andra band där väven visserligen är tunnare, men perspektivet mer intressant.