Att stå på scen är inget nytt för Kayo. Det har hon gjort i mer än 35 år. Men just nu reser hon runt i Sverige med Riksteatern och föreställningen En druva i solen, regisserad av Josette Bushell-Mingo. A raisin in the sun, som den heter på engelska skrevs av Lorraine Hansberry som bara var 26 år gammal. När den sattes upp på Broadway 1959 var hon den första svarta kvinnan som fick en pjäs uppsatt på Broadway. Det är en pjäs om ett USA där rasismen biter sig kvar trots att förändringens vindar blåser.
Vann över rädslan
För några år sedan regisserade Josette Bushell-Mingo Brun utan sol, en show där Kayo stod på scen tillsammans med fyra andra artister. Redan då, i samband med den sista föreställningen fick Kayo frågan om hon skulle vara intresserad av en huvudroll.
Hon blev smickrad av att urkraften Josette Bushell-Mingo tänkte på henne och förstod att vad det än handlade om skulle det bli spännande. När Kayo senare såg filmversionen av A raisin in the sun, blev hon panikslagen. Inte skulle väl hon kunna göra rollen som änkan Lena Younger?
– Men jag har hållit fast vid att om hon tror att jag klarar det här, då måste jag lita på henne. Det är det som har hållit mig uppe under de många tuffa stunderna. Snacka om att vid 50 plus, utmana sig själv så totalt. Det är modigt.
Blev sjuk
Pjäsen hade premiär den 5 februari, men så sent som i november fick Kayo ställa in sin medverkan i Afro-Dites comebackshow på Berns. 2012 drabbades hon av livmodercancer och tre år senare kom sjukdomen tillbaka. Men kraften och viljan fanns kvar hos Kayo och det såg regissören Josette Bushell-Mingo som lotsade Kayo rätt, höll tillbaka henne när hon borde vila och pushade henne när självförtroendet sviktade.
Arbetet med En druva i solen har inneburit en tankeväckande utvecklingsresa för Kayo på flera plan, förutom skådespelarjobbet med att hitta karaktären och lära sig manus.
– Pjäsen känns viktig och den tar upp så mycket som har följt mig hela mitt liv. Även sådant som jag inte har orkat ta tag i. Jag insåg snabbt när jag såg filmen att det kommer att betyda att jag måste ta ställning på så många sätt, rent privat, men också som människa i det här samhället. Jag kan inte gå in i det här projektet och inte veta var jag står. Visst, filmen är amerikansk och väldigt klichéartad på många sätt, men vi har under resans gång blivit utbildade i vad det innebar och innebär med alla dessa klichéer och stereotyper. Det har varit ett uppvaknande för mig.
Sju svarta skådespelare står på scen i pjäsen, som liksom Kayo själv har hyllats av recensenter. Dagens Nyheter skrev att hon lyser och Svenska Dagbladet kallade hennes tolkning av Lena Younger för ”stark och nyansrik”. DN:s kritiker såg pjäsen om 1950-talets Chicago som ett fönster där dagens Sverige skymtade fram. ”Ett Sverige där klassklyftor ökar, där socioekonomiskt utsatta områden regelbundet stigmatiseras i media, där hatbrott riktade mot afrosvenskar, muslimer, romer och judar ökar. Ett Sverige där livsutrymmet för många utsatta grupper verkar krympa.”
– Så det var dags att sätta ner foten. Vi kom på i ensemblen att vi alla var så lika varandra, på ett väldigt sorgligt sätt. Vi har anpassat oss för att få vara med och leka. Man är strykrädd och känslig för nedsättande ord, utan att våga säga något. Man vill inte sticka ut. Det är som jag och min bror brukar säga: Vi går in i ett rum 2016 och bär vårt utanförskap med oss. Vi kan aldrig dölja det. Men vi har gjort mycket för att försöka dölja det. Nu vill jag inte hålla på så längre.
Återtagit sin identitet
Kayo säger bestämt att hon inte är politisk, men samtidigt är hon medveten om att hon på sätt och vis blir det ändå, i antirasismens tecken. Dystert konstaterar hon att efter så många år som artist och offentlig person, liksom tappat färgen. ”Jamen du är ju inte sån, vi känner ju dig”. Så Brun utan sol och nu En druva i solen har inneburit att hon som hon uttrycker det, har återtagit sin svarthet, sin hudfärg och sin identitet.
Den offentliga personen Kayo har hunnit med många olika spår, som dansare, sångare och programledare. Hon har vunnit Melodifestivalen med Afro-Dite, hon har programlett Fångarna på fortet och det ifrågasatta Förkväll i TV4. Hon har bott i New York och har turnerat fram och tillbaka i USA och hon har hyllats för sitt Orup-samarbete, den svenskspråkiga Kärleksland med dunderhitten Om natten, den sistnämnda ackompanjerades av en omtalad nakenvideo.
Men det fanns en tid för snart tio år sedan då karriären gick i stå, då hon samtidigt längtade efter att studera. Då utbildade hon sig till hud– och spaterapeut. Det arbetar hon fortfarande som, men allt eftersom har artisteriet tagit mer och mer plats i hennes liv. Igen.
Älskar disco
Kayo har insett att det är discomusiken som är hennes, det är den hon älskar. Den insikten har gjort mycket lättare. Hon har sjungit i discobandet Cotton Club i mer än trettio år och det är den hon är. Hon är ingen schlagertjej och hon är inte heller den där som startar eget skivbolag och gör allt själv, från ax till skivlimpa.
Därmed inte sagt att det inte händer nya grejer kring Kayo. Hon har precis färdigställt en skiva, en kärleksfull blinkning till idolen och förebilden Grace Jones. Men det är inga covers utan helt nya låtar som har arbetats fram tillsammans med Torbjörn Fall.
Den skivan kommer i sommar, kanske blir det artisten Kayo det kommer att pratas om framöver. Kanske blir det mer skådespeleri. Programlederiet däremot, det får ingen fortsättning. Eller? För när Kayos verbala Formel 1-kärra har börjat sakta in på Söder-fiket där vi träffas, då berättar hon om ett drömprojekt, ett Jills veranda, men med discomusiken i centrum.
– Ett program där man inte utesluts, där ingen är bättre än någon annan. Det har också med min uppväxt att göra. Jag kan inte vara med i ett program där man utesluter någon och det är väldigt många sådana program på tv. Bra och dåliga. Jag vill göra ett tillåtande program och att grotta ner sig i discon vore ju bloody lovely. Det finns så mycket politik i den historien och så mycket att lära sig!
