Vad färre känner till är att den ursprungliga hipstern var raka motsatsen till detta. På 50- och 60-talet betecknade termen jazz- och ska-fans som bodde i arbetarförorter till Liverpool, Detroit och Kingston. Till skillnad från medelklasskidsen saknade de resurser, men de hade något annat – nämligen stil. Stil handlade då inte om dyra kläder, utan att skilja ut sig från brackorna genom att vara cool.

Enligt Aagård och Kazmierska är hipsterns förvandling emblematisk för vår tid. För precis som ordet har kapats av medelklassen har popkulturen stulits från gatans ungar. ”Approprierats” skulle man också kunna kalla det – för att använda en kontroversiell term.

Rapp Filter-prosa

Det är med rynkade ögonbryn som jag börjar läsa ”Popkulturens död”. Aagård och Kazmierska är profilerade journalister på Aftonbladet och något slags enfants terribles i det offentliga rummet. Boken är deras debut och den består av en samling essäer skrivna på rapp Filter-prosa.

Det är en riktigt pessimistisk bok – för att inte säga gnällig – och ett sätt att beskriva essäsamlingen är att den osar av nostalgi. En sådan läsning vore dock illvillig, för ”Popkulturens död” är den mest underhållande och uppfriskande debattbok jag har läst på mycket länge.

Författarna börjar med att konstatera att begreppet popkultur är knepigt. Det innefattar allt från obskyr punk till reality-tv, men duon gör det hanterligt genom att lyfta blicken. Under 1900-talet, skriver de, var popkulturen det stora kulturella fenomenet, intimt förknippat med folkrörelsernas blomstringsperiod, gränsöverskridande konst och demokratiseringen av litteraturen.

Popkulturen var med andra ord sammantvinnad med klassresan. Den gjorde att Little Richard, som hade kvinnokläder på scen och ”hade lärt sig spela piano på busstationer kunde skriva en global hit om analsex under det moralkonservativa 50-talet”. Att östeuropeiska migranter på flykt från fattigdom och pogromer kunde skapa en ny konstform i USA (Hollywoodfilmen).

Som läsare kan man ha invändningar mot en så luddig definition, men jag gillar ändå Aagårds och Kazmierskas sociologiska blick. I den litteraturskola jag har fostrats får man lära sig att modernismen är 1900-talets stora konstnärliga uppfinning, men jämfört med popkulturen framstår den som ett söndagsnöje för prudentliga borgare.

Elitskolor skapar artisterna

Det kan förefalla märkligt att deklarera popkulturens död under 2000-talet. Idag hyllas ju tv-serier från HBO på kultursidorna, Bob Dylan tilldelas Nobelpriset och aldrig förr i historien har vi levt i en så underhållningsbetonad kultur. Befinner vi oss inte i en popkulturell guldålder? Nej, svarar Aagård och Kazmierska, för popkultur och underhållning inte samma sak.

Den förra var en masskultur som utmanade det rådande kulturparadigmet, medan underhållning funnits i alla tider. Dessutom uppfanns den mest livaktiga popkulturen av arbetarklassen medan dagens underhållning huvudsakligen skapas av medelklassen.

För att ta två anekdotiska exempel: 2010 presenterade tidskriften The World en undersökning som visade att 60 procent av Storbritanniens mest framgångsrika artister var före detta privatskoleelever. 2016 hade samtliga mest spelade kvinnliga artister på Spotify gått på elitbetonade musikgymnasium. I nästan alla kulturformer har privilegierad bakgrund blivit en fördel.

Inverterad Horace

Duon fortsätter sedan med en rasande självkritik: när nervösa kulturskribenter hyllar tuggummipop och slasherfilmer fullbordas medelklassens aggressiva maktövertagande. Problemet uppstod när journalister började ”ta popkulturen på allvar” på 90-talet och därmed förvandlade den till finkultur.

Som läsare kommer jag att tänka på Horace Engdahls essä ”Högkultur som subkultur?”, där akademiledamoten uttryckte oro över att klassikerna håller på att försvinna i ett skräpkulturellt brus. Aagårds och Kazmierskas bok skulle kunna beskrivas som en inverterad variant av den.

Som läsaren säkert förstår är ”Popkulturens död” en kaxig bok, för att inte säga kontroversiell. Här finns avsnitt som nog kommer få en och annan Stockholmsjournalist att sätta kombuchan i vrångstrupen; som när duon sågar The Knife (medelklasspopen i ett nötskal), hyllar de tidiga dokusåporna och försvarar begreppet ”kulturell appropriering”.

Som läsare vill man hela tiden käfta emot, men det är också det som är behållningen med boken. Ärligt talat: hur sorgligt är det egentligen att de för popkulturen så viktiga köpladorna har försvunnit, tänker jag när duon blir som mest nostalgisk? Eller att dokusåporna inte längre får någon uppmärksamhet?

Dessutom har författarna en tendens att dra sina teser lite för långt. De skriver till exempel ingenting om det som talar emot popkulturens död: som att genrelitteraturen blomstrar mer än någonsin eller att skräckfilmen upplever en guldålder. Detta är dock något man förlåter snabbt – eftersom Aagård och Kazmierska är öppna med att de är koleriska.

Von oben inget nytt

Jag har dock en mera allvarlig invändning mot boken, som handlar om synen på politik. För författarna tenderar emellanåt att överdriva representationens betydelse och underskatta det ideologiska. Jag håller visserligen med om att popkulturen kapats av medelklassen, men man måste ha rejäla skygglappar för att inte se att mycket av den äldre popkulturen också präglades av ett obehagligt von oben-perspektiv.

Att till exempel kalla 1900-talets slafsiga tabloidjournalistik för en ”demokratisering av skvallret” visar på en besvärande tendens att romantisera allt som konsumeras av arbetarklassen. Och att utnämna dokusåpan till ”den mest demokratiska tv-genre vi skådat”, bara för att den porträtterar en supande och knullande underklass, är rent huvudlöst.

Det är synd. För på det stora hela har ”Popkulturens död” en trashig charm som är kongenial med bokens innehåll. Och hade den varit lite mera nyanserad skulle jag kalla den årets viktigaste debattbok hittills.