– Det var bara att tugga i sig. Men jag blev lite sur och tänkte ”har de glömt att färga dem?”, skojar hon när vi möts i London.
I det glittrande technicolorspektakel som är ”Glass onion” (uppföljaren till mysdeckarsuccén ”Knives out” från 2018) utgör Kathryn Hahn det lilla hjärtat av vardagsslafs. För även om hon spelar en professionell politiker gestaltar hon också en helt vanlig människa. När de andra poserar vid poolen i sexiga bikinis lufsar hon runt i beige badrock och solskärm, med utsmetad mascara på kinderna.
– Det var jag verkligen peppad på, att jag skulle få ha solkrämskladd på kläderna!
När vi ses är hon prydligt klädd i sidenblus och finbyxor, men det rödbruna håret står på ända kring det lite kantiga ansiktet – ett fejs som borde vara bekant för många. I åratal var hennes jobb att göra små men minnesvärda insatser i populära komedier. Sedan hände något – men mer om detta senare.
I ”Glass onion” samlas en brokig skara människor på en grekisk ö. De är inbjudna av techmiljardären Miles Bron (Edward Norton) för att leka mordmysterium under en helg i hans överdådiga villa.
Miljön är paradisisk, men stämningen är spänd. Gästerna står på olika sätt i beroendeställning till den odräglige värden, och bland dem bubblar och fräser det av undertryckt ilska. Inte minst hos Kathryn Hahns rollfigur Claire Debella, en opportunistisk politiker som vill bli senator med hjälp av Miles Brons pengar, men som upptäcker att deras vänskap i stället kan innebära slutet för hennes politiska karriär.
– Jag kan inte tänka mig ett jobb som jag är mindre sugen på än att vara politiker. Det verkar vara ett yrke som är fullständigt marinerat i cynism. Och det är så sorgligt för vi behöver verkligen vettigt ledarskap just nu, säger Kathryn Hahn och forsätter:
– Även om du som politiker vill förändra till det bättre måste du ha en massa pengar för att bli vald. Och den där motsättningen finns alltid där, mellan pengar och ideal. Det där måste vara jättekomplicerat att jonglera, säger hon.
Egentligen är hon inte så förtjust i mordgåtor på film, hon tycker att de är klaustrofobiska (”halvvägs in blir jag liksom trött”). Men hon hittade en helt annan glädje i regissören och manusförfattaren Rian Johnson skapelser ”Knives out” och ”Glass onion”.
– Han kastar upp alla dessa bollar som vi inte har en aning om var de kommer att landa, förrän i tredje akten, då de plötsligt faller i sina korgar. Det är en härlig känsla för publiken, ”wow, jag hade glömt att den bollen var i luften”. Så tillfredsställande!
I en intervju med Vanity Fair säger skådespelaren Paul Rudd (som Kathryn Hahn har gjort sex filmer tillsammans med) att om Kathryn Hahn vore ett rockband skulle hon vara Radiohead: ett indieband med en liten, passionerad fanskara, som relativt obemärkt hade gjort spelningar i decennier innan alla plötsligt började lyssna.
Det han syftar på är att Kathryn Hahn har arbetat med film och tv sedan millennieskiftet, men nästan alltid i bakgrunden. Under en period var hon synonym med ”den roliga kompisen” i romantiska komedier som ”Hur man blir av med en kille på tio dagar”, men hon dök också upp i biroller i några av 00-talets mest stilbildande komedier, som ”Anchorman” och tv-serien ”Parks and recreation”. Större dramatiska roller fick hon bara i lågbudgetfilmer som lockade en liten publik. Men så kom det stora skiftet: streamingtjänsternas intåg.
– Streamingboomen har öppnat för helt nya möjligheter, med många fler historieberättare och fler ingångar för olika sorters skådespelare. Det är jättespännande, säger Kathryn Hahn.
Plötsligt fanns det plats för, till och med ett sug efter, en lite kantig komedienne med stora ambitioner. Hon fick spela mångbottnad rabbin i dramakomediserien ”Transparent” (en insats som gjorde att hon nominerades till en Emmy) och stalka Kevin Bacon i ”I love Dick” (efter Chris Kraus hyllade roman). Och så har det fortsatt. Förra året fick hon sitt definitiva publika genombrott som superhäxan Agatha Harkness i den innovativa Marvelserien ”Wandavision”.
– Jag fick alltid höra att det inte skulle finnas några roller kvar åt mig vid en viss ålder. ”Ledsen, den grejen är över för dig när du skaffar barn”. Istället har en helt ny värld öppnat sig. Jag är 49 år och befinner mig i den smarrigaste biten av min karriär.
