Urhunden tre gånger
Anneli Furmark är serietecknare och konstnär. Inte mindre än tre gånger har hon kammat hem Seriefrämjandets pris Urhunden – nu senast i september för hennes bok Den röda vintern som handlar om politiska sekter i en stad i norra Sverige under 1970-talet. Hon har hittills gett ut nio serieromaner, alla lågmälda men ändå intensiva berättelser om väldigt vanliga personer som genomgår förändringar. Kanske förändras de genom en resa, när de börjar plugga, eller går in i en komplicerad relation. De oroar sig, men längtar ändå efter något annat än vad de redan har. Trots lågmäldheten är böckerna bladvändare; man vill veta hur det går för Barbro, Axel, Toralf och de andra.
När Anneli började skriva böcker fanns grunden i det självupplevda. Numera har hon börjat gå mot mera fiktion i sitt berättande.
– I början av mitt skrivande hade jag problem med att hitta på saker och då blev det ofta så att jag berättade om något som jag hade varit med om. Men sedan upptäckte jag att det var svårt att hålla sig till det, och numera känner jag mig bekväm med fiktion. Det ger mer frihet. Men jag har faktiskt blivit mer avslöjande om mig själv sedan jag gick ifrån det självbiografiska.
Landskapet av stor betydelse
I alla hennes böcker är landskapet av stor betydelse. Handlingarna kan utspela sig i norra Sverige, Bohuslän, Nordnorge och på Island. Det är kargt, rätt jävligt, men storslaget. Anneli säger att hon i flera böcker först har utgått från platsen, sedan har själva historien kommit till henne.
– Det är något med rymden och utsattheten i de här landskapen som intresserar mig – hur människor kan överleva i dem. Och hur de bygger sina hus. Husen kan se små ut på håll, men när man kommer nära är de inte små utan stora – det är landskapet som gör att allt annat ser litet ut. Alla vanliga referenser försvinner. Jag skulle gärna åka till Färöarna och Kanada också. Min dröm är inte snorkling, om jag säger så.
Du drömmer inte om den prunkande trädgården i Provence?
– Alltså, jag har inget emot den … (skratt). Men konstnärligt går jag inte igång på den.
Anneli Furmarks senaste bok En sol bland döda klot kretsar runt Alberte, huvudfiguren i den norska författaren Cora Sandels trilogi. I Furmarks bok löper två historier parallellt – dels en i dåtid om Alberte, dels en i nutid om blyga och självbetraktande Barbro som länge har velat resa i Albertes fotspår och beslutar sig för att ensam åka till Norge. Cora Sandels berättelser om den unga Alberte och hennes väg till ett självständigt konstnärskap har berört många. För Anneli Furmark har trilogin varit väldigt viktig och hon har länge ruvat på idén att göra något eget om den.
– Man får en vän i böckerna om Alberte. Någon som man tycker om. Det är så fantastiskt med litteraturen att det kan bli så – att en påhittad person blir en kompis, med en röst som man tror på. Så är det också för Barbro i min bok, och resan till Albertes platser ger henne till slut en känsla av samhörighet.
Förälskad i en ung maoist
Ofta återvänder Anneli till karaktärer från hennes böcker, sådana som hon inte riktigt är klar med. Historien i Den röda vintern – om en småbarnsmamma som blir förälskad i en ung maoist – fanns med i en bok redan 2002, men behövde växa till sig ett tag för att utvecklas. Alberte kan möjligen också dyka upp igen, men Anneli tänker ägna sig åt måleri, undervisning och utställningar fram till jul, först därefter ska hon börja tänka på en ny bok. Förmodligen en serieroman, säger hon. Att bara skriva utan att teckna lockar inte.
– Det känns som en omväg. Jag tänker i bild. Det måste finnas en visuell dragning för att jag ska komma vidare. Jag kan sätta mig och teckna en grupp människor och helt plötsligt bara vet jag en massa om dem.
Serieromanen har börjat hitta sin självklara plats i det svenska kulturlivet. Förutom Anneli Furmark har författare som Mats Jonsson, Åsa Grennvall och Lisa Wool-Rim Sjöblom gett ut uppmärksammade böcker där text och bild har lika stor betydelse för berättandet. Men det finns de som fortfarande ställer sig frågande till berättarformen – sådana som är "bildanalfabeter", som Anneli ironiskt beskriver det. När Anneli började på Konsthögskolan i Umeå under 1990-talet fanns det bestämda uppfattningar om att Bilden och Litteraturen inte skulle beblanda sig.
– Det fanns en slags ringaktning från båda hållen. Inom litteraturen skulle man "skapa sina egna bilder" och konsten skulle inte blanda sig med orden. Men jag ser ingen konflikt mellan bild och text. Och inställningen börjar ändras – jag tror att unga konstnärer i dag känner sig mycket friare än vad jag gjorde.
