Golnaz Hashemzadeh Bonde sällar sig, i sin tredje roman ”Naturliga beteenden”, till vågen av kvinnliga författare som skriver om modersblivandet, men med en skillnad: hon sätter det i direkt relation till barndomen. Romanen inleds med ett kejsarsnitt, den fortsätter med en övergiven flicka i en lägenhet och en mamma som bara inte är där. Sedan växlar kapitlen, varannat rör sig bakåt till den där lägenheten där Lily växer upp med en ensamstående och djupt dysfunktionell mamma, varannat handlar om ett nu där hon kämpat sig till en plats bland de trygga och privilegierade, men aldrig rotat sig där i den rika varma famnen.
Från att handla om de första skälvande dagarna av moderskap, då Lily virar sina armar så hårt runt sonen att ingen annan kan komma nära vare sig henne eller honom, så vecklar ”Naturliga beteenden” ut sig till att också handla om det svarta arv som kärleksbrist ger och, inte minst, om klass.
Lily växer upp med en mamma som jobbar jämt, som tar dubbla skift, gärna jobbar både kväll och natt, kommer hem under några ynka timmar medan Lily är i skolan och fyller på kylen innan hon beger sig iväg till jobbet igen. Ägnar de få lediga dagarna åt att sova. Alltid med argumentet: jag måste göra det här, för vår skull, för din skull, för vår överlevnad. Vilket både är sant och inte sant. Den ekonomiska pressen finns där men Lilys mamma vill också fly, från Lily, från att vara mamma.
I den andra änden av Lilys liv finns karriären som affärsjurist, de vackra välbärgade vännerna med lyckade karriärer och perfekta fasader. Där finns Marcus, mannen hon skaffar barn med, familjepojken från fina villan som aldrig någonsin tvivlat på sin rätt att få allt.
Det är en rak och stark berättelse som Golnaz Hashemzadeh Bonde skriver fram i korta koncisa kapitel som inte väjer för de mörkaste stunderna i lilla Lilys liv, tvärtom vågar hon stanna i den nästan obegripliga grymhet som en mamma kan utsätta ett barn för. Inte så att hon slår, det är den fullständiga bortvändheten, den totala oförmågan att se till ett barns behov, och det är också en sorts misshandel.
I nuet med Marcus har Lily övat upp sig till att framstå som fullständigt fungerande, helt utan ett stort blödande sår i mitten, eftersom det verkar vara det enda sättet att få allt det där underbara som finns i ett normalt liv. Golnaz Hashemzadeh Bonde beskriver det så oerhört väl, kampen som det innebär. Som när hon för första gången besöker Marcus föräldrar i den stora, gula villan:
”Det krävs något av en människa att inte fly undan. Att ge något av sig till andra, om det så bara handlade om ren fysisk närvaro en kropp i ett rum. [ … ] Att låta sin kropp finnas för något annat, ställa den till förfogande för att bygga något större än sig själv. En grupp, en familj, en trygghet.”
Det finns ibland brister i berättandet, som att Golnaz Hashemzadeh Bonde vill överförklara vissa detaljer och därför tynger det annars så självklara språket. Men på det stora hela är ”Naturliga beteenden” ett stort kliv framåt i författarskapet, skarp insiktsfull i sin blick på hierarkiernas makt över människorna och bitvis isande berörande i sin skildring av hur lång vägen till kärlek kan vara för den som fötts utan.
