”Folk dör och ni sjunger”, ropar en kvinna från ett hustak och stjälper en hink vatten över en musikgrupp på gatan nedanför.
Men blöta recensioner från ovan är det minsta av de unga musikanternas problem. De bor nämligen i Gaza, med allt vad det innebär: blockaden gör det svårt att få tag på instrument; islamistpartiet Hamas utövar repression mot ickereligiös musik; konservativa har svårt att acceptera en tjej på gitarr; och för att en dag kunna göra karriär utomlands behöver de kunna resa fritt.
Deras dröm är – udda för ett band, kan tyckas – att deras talangfulle sångare ska tävla i Arab Idol, en systertävling till de västliga upplagorna.
Låter premissen för bra för att vara sann?
För Hany Abu-Assads film Idol bygger på när ”kärleksraketen” från Gaza, Mohammad Assaf, vann 2013 års tävling inför över 100 miljoner tittare. Han blev omåttligt populär i Palestina, och både näringsliv och politiker tävlade om att sola i hans stjärnglans.
Den som följt svenska Idol vet att producenterna med aggressiv regi och själlös bakgrundsmusik försöker göra korta reklamfilmer av deltagarnas livsberättelser; tänk om de bara fått klorna i ett så starkt källmaterial som Mohammed Assaf.
Föräldrarna tog sig från Libyen till ett flyktingläger i Gaza, och när Mohammad Assaf bestämmer sig för att delta i uttagningarna i Kairo lyckas han passera gränsen först två dagar och tusentals kronor i mutor senare. Han saknar dock Idolbiljett, men klättrar över muren till palatset där uppsjungningen sker och innan han slängs ut sjunger han i korridoren för de övriga deltagarna. En landsman inser att Mohammad Assaf har bättre chanser och lämnar över sin biljett.
Inte nog med att Mohammed Assaf vinner tävlingen; han blir en symbol för palestinsk försoning. Den låt han slutligen vann med heter ”Ali al-keffiyeh”, (”Höj din palestinasjal”), och ”Ya tayr al-tayer” (”O fågel i flykt”) är en hyllning till hemnationen – som dock innehåller orter i nuvarande Israel, vilket irriterat högertidningar som Jerusalem Post och landets premiärminister Netanyahu, som ilsket mejlade ett Youtube-klipp med Mohammed Assaf till John Kerry. (Jag vågar mig inte på att bedöma hur lämpliga sådana visor är; problematiskt är dock att Mohammad Assaf sagt att palestinska flickor inte bör sjunga.)
Det är tyvärr oundvikligt att en palestinsk musiker tolkas i termer av konflikten – men i fallet Mohammad Assaf är det självvalt och han uttalar sig gärna politiskt. Såhär sade han exempelvis efter tävlingssegern:
”En revolution är inte bara den som bär geväret; den är konstnärens pensel, kirurgens skalpell, bondens yxa. Alla slåss för sin sak på sitt eget sätt. I dag representerar jag Palestina, och i dag kämpar jag för en sak genom min konst och det budskap jag sänder ut.”
Utöver patriotismen har Mohammad Assaf även blivit en panarabisk symbol, bland annat tack vare en enastående språkförmåga. Sångvibrationerna i arabisk musik använder olika mikrotoner beroende på land, men ändå framförde han musik från Saudiarabien, Libanon och flera nordafrikanska länder – vilket nog underlättade när han vann en majoritet av finalens 60 miljoner röster.
Filmens första timme utspelar sig i Gaza, där de fyra barndomsvännerna kämpar för en musikkarriär. De gör allt för att samla ihop pengar till instrument – säljer fisk, spelar på bröllop, letar rätt på en smugglare – men möter förstås flera motgångar. Det tyngsta slaget kommer när gruppens smarta och självsäkra tjej drabbas av en njursjukdom.
Åren går, gänget splittras och Mohammed Assaf använder numera stämbanden till att prata med taxikunder. Barnskådisarna från Gaza är duktiga, och deras energiska upptåg fyller första akten med liv. Hany Abu-Assad är smart nog att förlägga palestiniernas tuffa villkor i bakgrunden; det räcker med ett par förbiflimrande bilder av söndersprängda hus för att känna sorg inför de barn som tvingas växa upp under sådana förhållanden.
Sedan följer själva tävlingen, vilken smart nog är förkortad så att vi slipper den segdragna uttagningsprocess som annars utmärker programmet. Men även denna komprimerade halvtimme känns lång, och när varannan scen består av flaggviftande palestinier går feelgoodmätaren sönder.
Samtidigt är det trevligt att få ta del av en upplyftande historia från en så nedtryckt plats som Gaza. Bara ordet Palestina väcker i normala fall en kedja av trista associationer: stridigheter, ockupation, terrorism. Berättelsen om Mohammed Assaf – palestiniern som förverkligade den amerikanska drömmen – är ett härligt trendbrott, och då är faktiskt publikflörtande glädje berättigad.
Och barnen, som spelar fotboll mellan färgfria cementväggar och som sätter ihop instrument av kakburkar och kastrullock, visar att människans skaparkraft är outplånlig.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
