Det är lätt att göra sig lustig över fenomen som Tinder. Det är inte vad jag ämnar göra här. Jag förstår att Tinder förbättrat chanserna för ensamstående föräldrar och för folk som bor i små hålor att träffa någon. Men när jag klev av tåget den där kvällen var det något som skavde i mig. Kvinnan hade inte godkänt en enda matchning under hela resan. En känsla av bottenlös valfrihet infann sig, och samtidigt – av total brist.
Jag kommer att tänka på den här episoden när jag korsläser två nyutkomna böcker om kärlek. Det är Eva Illouz Därför gör kärlek ont. En sociologisk förklaring och Anders Johanssons Kärleksförklaring. Subjektiveringens dialektik. Det är böcker där författarna drar långtgående slutsatser om kärleksmarknadens förändringar. Eva Illouz menar rentav att det blivit svårare att älska i vår tid. Jag ska strax återkomma till det.
Vi lever i en tid då internetdejting blir allt viktigare. Redan 2010 visade en Sifo-undersökning att vart fjärde förhållande inleddes via en dejtingsajt. Samma år gjorde BBC en stor undersökning i 19 länder som visade att 30 procent av internetanvändarna letat efter ett förhållande via nätet. I länder som Pakistan och Indien var siffran 60 procent.
Anders Johansson skriver att det blir allt viktigare för människor att vara lyckade på kärleksmarknaden. Samtidigt tycks det vara allt svårare att ”få till det”. Det vittnar inte minst alla populärpsykologiska rådgivningsböcker om. Neil Strauss The Game (om hur man raggar) och The Truth (om hur man får förhållandet att fungera) är de mest kända exemplen. Men otaliga svenska exempel på hur man hanterar dagishämtningar och kärlek finns också.
Det är inte direkt en ny insikt, men när jag läser Eva Illouz förstår jag något om varför det är så svårt med kärlek idag. Hon menar att det handlar om moderniteten. I en tid av instabila identiteter så blir ”projektet kärlek” vår främsta jag-bekräftelse. Att optimera sitt partnerval och att vara lyckad på kärleksmarknaden är numera en självklar del av en framgångssaga. Samtidigt lever vi i en nyliberal tid när autonomi står högt i kurs. Det skapar slitningar mellan de älskande, det blir rentav svårare att älska.
Eva Illouz illustrerar detta med vår upptagenheten vid att inte ”älska för mycket”. Problemet måste vara ett av vår tids vanligaste. Man går hem med någon efter krogen, bondar över frukosten dagen efter och skickar ett sms samma kväll – som inte besvaras. En plågsam erfarenhet som delas av många. Det vittnar inte minst den populärpsykologiska litteraturen om. I USA har en av de riktiga storsäljarna det senaste decenniet varit Robin Norwoods bok Kvinnor som älskar för mycket. Titeln talar för sig själv.
Men är verkligen detta något nytt? Har det inte alltid funnits människor som är ”för på”? Samtidigt som jag läser Illouz och Johansson dimper Roland Barthes Kärlekens samtal ner i nyutgåva. Det är en bok som består av en samling fragment om att älska. Korta avsnitt som Roland Barthes kallar ”figurer”. Och en stor del av dessa kretsar just kring spelet mellan distans och närhet. I ett särskilt fint avsnitt skriver Roland Barthes att ”viljan att äga” inte får visas upp för den älskade. Samtidigt får den älskade inte heller visa upp ”icke-viljan att äga”. Är inte detta en beskrivning av spänningen mellan autonomi och romantisk kärlek som Eva Illouz menar är så typisk för vår tid? Roland Barthes bok publicerades redan 1977.
Det går alltså att göra invändningar mot både Eva Illouz och Andeers Johansson. För problemet när man ska skriva om ”det nya” i kärleken är att det är svårt att inte blanda in tidlösa element. Kära har ju folk blivit i alla tider. Och även under medeltiden älskades det ”för mycket”.
Men kanske är jag lite orättvis nu. Eva Illouz poäng är trots allt inte att fenomenet i sig är nytt. Snarare handlar det om att internets ökade utbud och autonomiidealet i kombination med den samtida upptagenheten vid att ”hitta den rätta” har gjort det svårare att hänge sig.
Kan lära av Jane Austen
Eva Illouz är helt klart något på spåret. Var det inte just denna rädsla för att hänge sig som jag såg i kvinnans svajpande på tåget? I ett Tinder som blivit ett bottenlöst hål av valfrihet man bara kan stirra ner i.
Vad ska vi då göra åt detta? Går det ens att hitta ett rimligt förhållningssätt till kärleken, utan att helt avstå från autonomin? För ingen vill väl gå tillbaka till en tid då det inte rådde frihet på kärleksmarknaden. Anders Johanssons essä är ett försök att tackla dilemmat men han kommer inte fram till något. Det gör Eva Illouz däremot – och hennes slutsatser är tämligen drastiska. Enligt henne borde vi sluta upp med att värna om våra ”verkliga känslor” på ett så nervöst sätt. Sluta att hela tiden fråga oss om det är ”riktig” kärlek? Eva Illouz uttrycker det som att man borde lägga större vikt vid känslornas ”yttre form”. Det låter vettigt. Men hur detta skulle gå till i praktiken ger hon inget svar på. Själv tror jag att vi kan lära oss mycket av Jane Austens romaner här. Där frågar karaktärerna sällan: ”Är jag verkligen kär?” Den viktiga frågan är istället ”Är det här en bra person?”
