Mumintrollet kanske?
Lilla My?
Siluetten av en karg ö i finska viken?
Eller kanske bara en kaffemugg med något av ovanstående motiv på?
Det kan vara svårt att minnas, men den status Tove Jansson bär som muggstylist är tämligen ny. Innan dess skrev hon berättelser om de små figurer som pryder dem. Och romaner och pjäser om helt andra ting. Det var där hon ville vara: i konsten, långt borta från den kommers framgången förde med sig.
Den aktuella spelfilmen om Tove Jansson tar vid långt innan hon behövde dra sig undan från galenskaperna. När hon fortfarande sökte mellan uttryck och ännu inte blivit sin egen, varken i konsten eller livet. En festglad och social ung kvinna som efter de magra krigsåren i Helsingfors ville vara mitt uppe, mitt ute i allt vad livet hade att erbjuda av dans, champagne, jazz, kärlek och konst.
Tove ansåg sig ända upp i trettioårsåldern vara heterosexuell. Men när hon träffade och förälskade sig i teaterregissören Vivica Bandler föll de huvudstupa in i varandras armar. Det i en tid då kärleken mellan två kvinnor var både olaglig och sågs med allt annat än blida ögon av omgivningen. De höll relationen hemlig, upprättade kodord och behövde ständigt vara på sin vakt. Som med så många andra i sin närhet skrev Tove Jansson in Vivica i mumintrollens universum, där hon kom att bli Vifslan till Tove Janssons Tofslan. Två varelser som var så pass oskiljaktiga att de utvecklade ett eget språk. Och att älska blev att mymla. Trots att Viveca var gift och flyttade mellan olika länder och städer, och träffade andra kvinnor där hon för tillfället bodde, varade kärleken flera år. Men Tove Jansson kände sig sårad av de ständiga affärerna, och med tiden blev det tydligt att hon sökte det lilla livet, där Vivica trivdes bäst i det stora.
Vad gör man då? frågade Farmorn i Sommarboken.
Man fortsätter att älska. Man älskar värre och värre, sa flickan Sophia som precis fått sitt hjärta krossat av en alldeles förfärligt onåbar och självständig katt.
Ingen skriver om den svåra kärleken som Tove Jansson. Den som gör ont. Där du älskar mer än blir älskad. Eller söker bekräftelse av någon som hårdnackat vägrar ge den. Viktor Jansson, Tove Janssons pappa, som själv arbetade som skulptör, var till en början ovillig att ge henne det konstnärliga erkännande hon strävade efter, och ordet homosexuell kunde han inte ens ta i sin mun. Det är där, i den ansträngda relationen till pappan, och det öppna såret kärleken till Vivica var, som filmen om Tove Jansson petar in ett finger och gräver runt.
Jag har en återkommande dröm där jag lyssnar till ett samtal några av mina favoritförfattare har. Från en plats alldeles intill får jag vara del i gemenskapen, men enbart som tyst observatör. Tove Jansson är den enda konstanten i drömmen, de andra varierar. Samtalet kretsar kring konst och skapande, och Tove Janssons skrivande är navet. Som så ofta med drömmar, och hur mycket jag än försöker minnas, flyr mig närmare detaljer. Men det är en plats av välbefinnande, och den dyker upp när jag är på ett bra ställe.
Tove Jansson tillhör det fåtal författare som tenderar att krypa närmare och närmare sin läsare tills hon slutligen blir en vän att vända sig till i tillvarons snårskogar. Vilket är något av det finaste en skrivande kan uppnå. Även om hon i livet ryggade från de förväntningar framgången förde med sig, och med åren kom att dra sig undan helt, är vi många som när en djupare relation till henne. Kanske på det sätt hon själv hade föredragit: på behörigt avstånd. Det går att ana vad Tove Jansson skulle tycka om den uppmärksamhet hennes person fortfarande väcker, men hon visste en del om hängivenhet. Om att beundra och beundras.
Den bild jag bär av Tove Jansson från barndomen är en helt annan. Mumintrollen såg inte ut som troll, och betedde sig inte som troll. De var grå, depressiva och pratade med konstig finsk brytning. När något äntligen hände var det ofta totalt obegripligt. Sedan tog det slut. Och kvar framför teven satt ett gäng gapande ungar, bestulna på fyra minuter ultravåld av Tom och Jerry, med en känsla av att de för första gången gläntat mot ett stort mörker. Det handlar inte så mycket om att Tove Jansson skrev mörkret, som att hon inte skrev bort det. Det fanns där. Och för ett barn med spröten ute räckte det.
Skrivande är en ensam handling, och som skrivande finns det all anledning att se upp så du inte hamnat i en destruktiv loop kring det egna jaget. Trots att Tove Jansson aktivt sökte avskildhet hamnade hon aldrig där. Och trots att de världar hon skildrade var fysiskt avgränsade platser, såsom Mumindalen och ön i Sommarboken, och de som befolkade dem ofta var grubblare, skrev hon utåt och inte in i sig själv. Behovet av ensamhet är inte detsamma som ointresse för andra eller brist på engagemang, utan en förutsättning att kunna ta emot och processa tillvaron för den som drar näring därur.
Alma Pöysti är förvisso förträfflig i rollen som den unga Tove, men filmens mest rörande ögonblick kommer precis innan sluttexten, när verklighetens Tove med lätta steg dansar nerför en skärgårdsklippa. Och där någonstans döljer sig en annan film. Om livet på Klovaharun med Tuulikki Pietilä, den kärlek hon kom att dela andra halvan av livet med. Där de från tidig vår till sen höst sökte avskildhet för varandra och konsten, långt borta från telefoner och måsten. Något säger mig att vi också kommer få den, ge bara tio år för Alma Pöysti att ta plats i Tove Jansson den äldres gummistövlar.
Jag är äntligen framme hos den jag vill vara med, skrev Tove Jansson om Tuulikki. Vykortet hänger fortfarande kvar på väggen i den ateljé där de tillbringade vinterhalvåret.
