Problemet kvarstår ju. Och det var därför jag en dag började prata med Florin.
Josefin Serban lärde känna hans vänner, de började spela fotboll och grilla om kvällarna.
– Generellt kan man väl säga att rumäner är mer spontana än vi svenskar och mina barn kände sig välkomna, glada, sedda. Då började alla: ”akta er för bakterier, akta er för sjukdomar, är du inte riktigt klok? Vad är du för oansvarig mamma som börjar hänga med dem, med dina barn? Även från nära håll, från min familj, kom det där. Att jag skulle passa mig för dem, att de kunde vara kriminella.
Var skuldsatt
Bill, en av de åtta kattungarna smyger sig in under Josefin Serbans långa kjol. Hon har mer och mer anammat en mer traditionell romsk look, och på ankeln syns en rumänsk flagga tatuerad tillsammans med en svensk och med tre hjärtan emellan.
– Florin hade egentligen inte tänkt stanna i Sverige. Men han stod i skuld till dem som tagit hit honom. Han var tvungen att betala tillbaka på biljetten och sedan hälften av det han fick in på att tigga. Dessutom var det parkeringsbiljetten varje dag som skulle betalas. 25 kronor för att sova i bilen. Det blir inte mycket kvar.
Josefin Serban säger att hon ”tog” Florin från hans plats, och såg till så att han inte längre behövde tigga. De två hade kul ihop och hon visade honom Göteborg.
– Det var så roligt att se den här ledsna killen bli glad. Han dansade för mig på spårvagnen, han fick mig verkligen att skratta. Och sedan rullade det bara på: vi insåg plötsligt att vi hade känslor som inte var tänkt egentligen. Visst fanns fördomar; jag är ju lite äldre, då var jag 38 och han; 22 och rumän. Men kärleken har inga gränser på det viset.
Folk har de gränserna i sitt huvud. Men inte du?
– Han gick in för att duscha på toaletten på Göteborgs Central. Jag minns att jag hajade till första gången jag såg honom nyduschad.
Josefin Serban skrattar.
– Jag hade aldrig reflekterat över att han varit smutsig. Så vit han var plötsligt! Och efter det började jag fundera mer över hur de har det egentligen, de som tigger.
Inför prästen sa de vad de längtade efter. Josefin ville att Florin skulle kunna dansa vilt och njuta av livet. Våga drömma. Och Florin ville veta om Josefin vågade sätta allt på spel, för äventyret i att vara vid liv.
Josefin beskriver det nu som att hon fick tillbaks livet med Florin. Hon kunde vara sig själv.
– Det behövde jag efter min trasiga uppväxt och alla sega år. Det var så oerhört skönt att inte oroa sig för allt.
Gift med hela släkten
Josefin och Florin Serban hittade ett hus som inte var så dyrt, en bit in i skogen utanför Oskarström.
– Det passar oss jättebra. Romer behöver utrymme till alla sina grejor. Det är svårt att bo i en lägenhet. Alla som bor här nu gillar hög musik, många är högljudda. Vi har en lägereld och ett utekök som vi lagar mat i, en ladugård med grisar, höns och gäss…ja, vi brer helt enkelt ut oss.
När Josefin bytte ringar med Florin gifte hon sig i princip med hela hans släkt, och hon säger att det känns som att hon fick ett nytt land på kuppen. Dessutom en annan samhällsstruktur: fast Florin nu är i Rumänien bor flera familjemedlemmar på tomten; Florins pappa och bror bland andra, och ett tag var de många fler här.
– Ja, att alla skulle flytta in – det hade jag verkligen inte räknat med. Det var jobbigt i början, det var liksom inte bara en eller två till, utan sju personer som flyttade in. Och jag är rätt petig med köket. Jag vill ha ordning där. Behöver det lite för mig själv.
Numera låter hon andra i omgivningen komma dit; en del duschar, någon sover, de får kaffe, schampo, de kan tvätta sina kläder.
– Fattas det lök till deras mat får de av mig. Men, nu har jag lärt mig att ta en symbolisk summa. De betalar hundra kronor i veckan, och de får hjälpa till att bära in veden. Jag är inget hotell.
Klarade inte ekonomin
Livet med Florin blev inte så enkelt och rosenskimrande som man kunde tro på bröllopsdagen. Han förväntades nu plötsligt ge mer pengar till sin släkt; och kände skam för det – frustrationen var tydlig, åt två håll.
– När han inte pratade i telefon med sina släktingar i Rumänien hela tiden, då hade vi det mycket bättre tillsammans. Men de klankade ner på honom för att han inte kunde skicka mer pengar. De kallade mig ”baronessan”, de trodde att jag skulle kunna ta hand om alla; jag som är ensam med sex barn, varav ett är multihandikappat och som jag vårdar på heltid. Han ville ju självklart ge mycket mer, men vi klarade inte det ekonomiskt och han led mer än mig över det.
I filmen ser man ändå en modig, tålmodig och cool Josefin. Det är inte förrän Florin åker iväg som hon blir frustrerad och olycklig.
– Modig? Nej, jag ser mig verkligen bara som en medmänniska. När jag var liten räddade jag daggmaskar, sedan hjälpte jag gamla tanter. Nu romer.
Vad tycker du om att tiggeriförbud införs på fler och fler platser?
– Jag är faktiskt för. Många romer är också för ett förbud. Jag har lärt mig så mycket om vad som pågår och om det är det som krävs för att få stopp på att en del skor sig på andra – att hjälpa dem hit och sedan tvinga dem att betala för det – då krävs det ett stopp. Det som försiggår nu är inte bra och annars måste man hitta en annan lösning. Bara häromdagen var jag med om en väldigt hotfull situation när jag tog strid för en person som tvingades ge hälften av sina pengar till en annan rom.
