Visst, efter att del Toro regisserat 100 timmar av hobbitar och stora robotar som slåss mot monster från andra dimensioner i ”Pacific Rim” (en genre där han gärna får stanna för evigt) kanske en saga med ”interspecies erotica” verkar som ett steg framåt, men att ”The Shape of Water” anses vara en ”vuxnare” film måste ses som ännu ett tecken på infantiliseringen av kulturen.
Filmen är i princip ”E.T.” med en manlig sjöjungfru, en stum städerska och Oscar-certifierat tidelag. Kalla det ”kärlek över gränserna” om ni så vill, men amfibisk zoofili är en mer korrekt beskrivning.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Militär mot forskare
Under kalla krigets 60-tal har alltså den amerikanska regeringen fångat en havsman. Ingen vet exakt var den härstammar ifrån men den puckade militären vill förstås avliva varelsen medan den hårt ansatte forskaren vill bevara det unika fyndet.
I den hemliga anläggningen där havsmannen förvaras jobbar Elisa (Sally Hawkins) med att skura golven. Hennes liv suger tills hon smyger in i ett rum hon inte borde vara i, och med hjälp av basalt teckenspråk inleder en romans med fiskansiktet.
”The Shape of water” har mottagits som en vacker sagometafor, där två varelser hittar kärleken i en värld som förtrycker dem. Paradoxalt nog har inte havsmannen mycket till personlighet bortom den karaktäristiska kostymen (tydligt inspirerad av den klassiska monsterfilmen ”Skräcken i svarta lagunen”, från 1954).
Elisas attraktion verkar vara av den traditionellt heterosexuellt manliga sorten: som en projicering av sina egna fantasier. Havsmannen kan ju egentligen inte kommunicera, och för Elisa gör detta att hennes eget vokala handikapp känns mindre betydande. Men vi vet inte så mycket om Gammelgäddan, förutom att han kan slåss och att han kan knulla.
Påstås slå mot patriarkatet
”The shape of water” är en naiv sagoberättelse som påstås slå tillbaka mot det vita patriarkatet. Här förkroppsligat av ensamt av Michael Shannon, som spelar militärens utredare Richard Strickland, en man vars sadism och art-sism är överdriven till och med inom ramen för den här fabeln.
Det märkligaste är dock hur Stricklands ondska manifesteras med små bisarra egenheter. Som att han vägrar tvätta händerna efter att han gått på toaletten, och håller en lång monolog om svagheten hos dem som gör det.
Kanske är jag korkad, men jag undrar vad del Toro vill berätta om toaletthygien som vi inte redan kände till?
