BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
I nya boken Falska minnen berättar han om livet med och genom ETC, om känslorna för döden och sjukdomen. Det finns läkemedel – men på grund av läkemedelsföretagens patent kostar de än så länge 1 miljon kronor per patient och år.
– När kapitalismen kommer in i din egen kropp och säger att det inte är lönsamt. Det blir nästan parodiskt! Det är svårt att ta in. Men jag är helt övertygad om att om läkemedlen har den effekt som de hoppas på, så kommer de att tvingas gå in med en reglering. Man kan inte ha läkemedel som botar några hundra tusen människor men som inte går att få. Fast i det här läget är det verkligen så. Det är inget man ger till alla, säger han.
"Det är bara att köra på"
Än så länge är han inte så sjuk att han skulle behöva medicinen. De vita blodkropparna har ännu inte blivit så många att de röda påverkas och kräver behandling. När det sker vet man inte. Det går heller inte att föreställa sig att han är allvarligt sjuk. Glada ögon, energiskt kroppsspråk och ett leende som finns med hela tiden. Han konstaterar att han kom till en punkt när han tröttnade på att vara döende.
– Det kändes som att det satt en sorgetagg i varje rolig sak som hände. Härligt att körsbärsträdet grodde – men jag skulle inte få se det slå ut. Och jag älskar ju tanken på höghastighetståg – men jag skulle aldrig få vara med och åka. Livets glädjeämnen blir förstörda. Jag bestämde mig för att jag inte orkade ha det så. Det är bara att köra. Och det finns en kraft i att få veta om döendet. Nämligen att man kan känna kraften i hur kul det är att leva! Och vad kul det är att jag får vara med! säger han.
Skriva och skapa
Alltså vände han sig till det han har levt för, att skriva och att skapa nya framåtsyftande projekt. Redan före diagnosen fanns ett förlag på idéstadiet, det är nu verklighet. Liksom solcellsparkerna. Och fler tidningar...
Falska minnen är bara till en liten del en bok om döden. Främst handlar den om vad som har drivit Johan att hålla liv i ETC under fyra decennier. Om kärleken, familjen och långa redigeringsnätter med The Doors i högtalarna. Om försök och misslyckanden. Och inte minst om socialismen, om politiskt agerande som minskar klyftor och utgår från det sociala. Med det kommer viljan att befria människan.
– Individen befriar sig när den får göra något gott ihop med andra. Och när den gör det kommer den att bli medveten om vilket motstånd som finns och tänka "varför bråkar de om det?". Man blir också medveten om att det krävs vissa fysiska och ekonomiska förutsättningar för att leva ett fritt liv – och då får man kämpa för det. Man kan inte befria sig själv, men man kan inte heller bli befriad av någon annan. Man måste agera tillsammans, säger han.
Även inom sexualiteteten kan rädslor behöva övervinnas för att individen ska bli fri. Rädslan för hur man borde vara för att accepteras måste övervinnas.
– Jag har haft jättemycket diskussioner med homofober. Gör ett test – kyss en man du tycker är snygg och får du inte stånd så var du kanske inte homosexuell. Rädslan för det sexuellas identitet är det bra om man försöker bekämpa privat. Och man får inte vara rädd, för det förstör ens liv, säger han.
Boken berör genomgående vänsterns eviga förbannelse – sekterismen. Maoister som har grälat med trotskister i decennier. Organisationer som splittras. Evighetsgräl som stannar upp all rörelse och fixeringen vid det som skiljer grupperna åt, hellre än vid det som förenar.
– Sekterismen och behovet av att hela tiden identifiera sig genom att tycka att andra tycker fel beror på en oförmåga att göra saker. Så fort en politisk rörelse gör något viktigt, som att vara med och höja lönerna eller får igång en feministisk våg genom arbetslivet, då slutar den vara sekteristisk. Så sekterismen inom vänstern handlar om vänsterns oförmåga att göra bra saker, säger Johan.
Han pekar på rörelser där sekterismen försvann, eller uteblev. Människor lyckades enas i kärnkraftsmotståndet. Och Refugees Welcome blev en kraft som inte hade tid att bråka om småsaker, det fanns människor som behövde tas om hand akut.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Och i omställningsrörelsen som ETC sysslar med är det också enormt många olika människor som kommer när jag håller föredrag. R:are tycker fortfarande att jag har fel, men det finns R:are som har solceller och det kommer till och med någon enstaka solcellsentusiastisk moderat ibland, säger han och ler.
– Sekterismen upplevs som en kamp, men det är en destruktiv förstörelse av den socialistiska enhetsidén. Om de som är i min ålder inte har fattat det ännu då är det hopplöst för dem, vi har gjort så många sådana misstag. Antisekterism handlar heller inte om att inte ha olika linjer. Frågan är vad som är meningen med det vi håller på med, vart ska vi gå. Jag skriver gång på gång om medvetenhet – det måste återtas hela tiden och är inget som sker automatiskt, säger han.
Lösningen är samarbete och aktion. Höghastighetståget Johan viftar bort uppsatta mentala hinder och kör på.
– Jag är usel på att samarbeta. Jag startar själv, säger han.
Det kan av andra uppfattas som negativt. Han tycker sig inte ha tid att engagera sig i andra organisationer och rörelser, han har helt enkelt fullt upp. Så mycket det går innan tiden rinner ut.
– Jag bygger minirörelser. Vi gör inte samarbeten med Volvo eller något parti för att det då skulle bli större – vi försöker samla och entusiasmera oss själva och så kör vi på så långt det bär.
Dagstidningen är ett bra exempel. ETC:s lokala tidningar nådde ungefär 30 000 läsare. Då Dagens ETC drog igång för två och ett halvt år sedan blev räckvidden snabbt 150 000 med webben inräknad.
– Jag fattade absolut inte vilken förändring det skulle bli medialt och för oss. Vilken makt och möjlighet du fick. Det beror bara på ökad utgivning. Fan att jag inte kom på det innan!
Tre saker för framtiden
Så. Nu återstår framtiden. Vad gör vi? Johan ser tre saker som måste till.
– Dels är det den stora frågan om passiviteten inför klimatfrågan, konstaterar han.
Vill man ha elfordon måste vi köpa elbil eller elcykel. Miljövänlig el måste skapas.
Medvetenhet handlar inte om att övertyga. Det räcker inte.
– Om det inte går att cykla ordentligt i Göteborg så måste ni ockupera gatan, cykla så många att ni stoppar trafiken. Nu måste man hela tiden agera. Ingen annan kommer att göra det. Politik handlar om att göra och därmed skrämma skiten ur dem som försöker bromsa, säger han.
Den andra frågan handlar om att leva som man lär. Det vi gör spelar roll, alltså måste vi göra rätt saker.
– Man kan inte vara socialist och sitta och börsspekulera. Eller inte bry sig om var pensionspengarna tar vägen. Alla som bara flyger och flyger måste ta ansvaret och betala klimatkompensation. Och det är jättetråkigt att höra mig sitta och snacka om detta på middagar – så nu bjuder ingen mig på middagar längre ...
Det tredje är att leva som vi lär privat. Hur har vi det hemma egentligen? En stor del av boken handlar om kön.
– Väldigt många pojkar har samma hemläxa att göra som när vi var 20–25 år. Städar du toaletten – ja eller nej? Är du hemma hälften av tiden med barnet? Har du sett till att du inte har högre pension är den du älskar? Allt är ganska enkla grejer, säger han.
För ETC:s räkning är förhoppningen att skapa mer. Fler tidningar, nya träffpunkter, nya matrörelser och att kunna lära andra hur man gör.
– Det handlar inte om att bygga konglomerat utan om att få andra engagerade att hänga med eller göra samma sak. Och här i Göteborg måste vi också stoppa Hjörne. Det gör vi med journalistik, men då måste vi vara rätt många. Det är det där med att leva som man lär – människor betalar hur mycket som helst för att se en sketen reaktionär serie på HBO, men är gratisläsare av den goda journalistiken. Då kanske du ska fundera på vad du gör för prioriteringar i livet, säger han.
"Jag är jättelycklig"
Plikten kallar och Johan vill iväg för att styra med böcker som ska packas upp och föredrag som ska hållas. En sista fråga. I boken förekommer ibland funderingar som "kanske var jag lycklig där", liksom utan att märka det. Hur är det i dag?
– Jag är jättelycklig! Jag har det ju löjligt bra. Jag har mycket och fantastisk kärlek, familj och en otrolig frihet att göra det som jag tycker är viktigt. Jag har svårt att komma på hur jag skulle kunna ha det bättre faktiskt. Det skulle vara kul med en garanti om att få göra det i 200 år till, men om vi nu glömmer de Star Trek-drömmarna så.
