– Jag skulle egentligen inte ha varit hemma alls nu, säger Karin Smirnoff.
Hemma är i Piteå, där Karin Smirnoff driver ett trävaruföretag. Fast mest skriver hon. Efter de två böckerna om Jana Kippo kan hon vara författare på heltid. Hemma är också Smalånger, eller Hertsånger som byn i Västerbotten heter i verkligheten. Där ligger Karin Smirnoffs barndomshem, det som har blivit böckernas Kippogården. Den gård som Jana Kippo återvänder till för att ta hand om sin alkoholiserade bror. Och den gård där hon tvingas möta sitt eget förflutna, fadren och våldet, modren och den bortvända blicken och det trånga glesbygdslivet där alla vet allt men där ingen ändå ska lägga sig i. Men Karin Smirnoff är noga med att det inte är glesbygden som spelar huvudrollen i böckerna.
– Det är klart att verkligheten ser ut på ett visst sätt beroende på vars man bor. Bor man i glesbygd måste man fixa mycket mer själv än man behöver göra om man bor i en stad. Men jag har valt de här miljöerna för att de är bekanta för mig och sedan placerat människorna där. Det är en relationsroman. Det handlar inte om att sätta norra Sverige på kartan, säger hon.
Karin Smirnoff beskriver sin Jana som en person som har en tendens att rycka ut när det krisar, men som samtidigt har svårt att ta hand om sig själv. Hon står vid cirkelns kant och längtar efter att slippa ensamheten men klarar inte av hyckleriet som ofta krävs för gemenskapen. Hon dök upp när Karin Smirnoff skulle börja på författarlinjen på Lunds universitet.
– Jag sökte med första kapitlet i det som blev ”Jag for ned till bror”. Och så fortsatte jag skriva. Det blev en bok och när jag skickade den till förlaget hade jag redan skrivit halva tvåan.
Hon skriver i ett rasande tempo. Intuitivt, säger hon.
– Jag måste skriva fort för att få ur mig det. I efterhand, när jag börjar granska, så dyker det upp sammanhang eller röda trådar som jag inte hade förstått att jag höll mig till.
Och det är också en av anledningarna till att språket är som det är. Rensat på versaler och skiljetecken.
– Jag ville att texten ska vara ren. Jag vill inte ha så mycket som gör att ögat stannar till. Utan jag vill att man ska läsa texten som i ett action-flöde.
Karin Smirnoff har också skrivit så att det ska höras var vi är rent geografiskt.
– För mig är dialekterna väldigt förknippade med språk. Det är inte bara en tvist utan ett språk i sig som människor är stolta över att prata. Och man är väldigt medveten om att man är tvåspråkig. Om tre personer sitter och pratar med varandra varav en inte kan dialekten, så kommer de som kan dialekten prata dialekt med varandra men de kommer att prata fint med den tredje. Redan från att man var liten har man varit tvungen att lära sig finspråk och en dialekt, säger Karin Smirnoff.
Vi kan snart få höra det här språket talas också, för det finns långt gångna planer på att göra böckerna till tv-serie.
– Det är nästan ännu roligare än att se sina egna böcker. Att se vad någon annan gör med materialet. Jag hoppas att de som gör det här är tillräckligt självständiga och gör det till en egen konstart. Det är säkert en tacksam berättelse men också svårberättad i och med att det är snö hela tiden, det är lokalt och de pratar som de gör, säger Karin Smirnoff.
Men först ska alltså den tredje boken komma ut. Den som ska bli den sista om Jana Kippo. ”Om jag nu inte börjar längta efter de här personerna igen”, som Karin Smirnoff säger. I den lämnar hon Smalånger och åker till Stockholm för att delta i en utställning. Hon går från att knåda sina små lerfigurer till att göra större skulpturer.
– Det börjar hända någonting med Jana. Om ettan är en redogörelse för vad som har hänt, och tvåan handlar mer om att nu är jag i livet och hur ska jag hantera det, så är trean en uppgörelse. Framför allt med fadren och männen, säger Karin Smirnoff.
För de som nu möter Jana för första gången, när ”Jag for ner till bror” blir följetong i Dagens ETC vill hon skicka med en sak.
– När jag är ute och pratar om mina böcker är det många som säger att de första två-tre sidorna är det svårt att komma in i språket. Men att när det sedan väl börjar flyta så har man svårt att ta sig ur. Det kan man ha med sig. Man får ge språket en chans, även om man är svensklärare och hatar språkfel.
Karin Smirnoff om ...
… hur mycket gemensamt hon har med Jana Kippo.
”Det är svårt att skriva om en kvinna och inte ta med saker från sig själv. Jag är inte Jana och hon är inte jag. Men morsan tycker att hon ser mycket av mig i Jana. Inte hennes handlingar, men hur hon är och hur hon pratar.”
… hur det var att skriva den tredje boken efter de två första succéerna.
”Jag tycker att tvåan var svårare. Det kändes som att jag hade fått ögonen på mig. Med trean kände jag att nu gör jag min grej och folk får tycka vad de vill. Men det har säkert att göra med att ettan och tvåan har fått ett så bra mottagande. Att jag känner mig trygg i det, att det duger.”
… hur det är att debutera efter 50.
”Ett manus är ett manus. Om det är värt att läsas så spelar det ingen roll hur gammal den är som skrivit det. Säg att man skulle skriva en bok när man är tio år och saknar de flesta erfarenheterna i livet då blir ju innehållet på ett sätt. Skriver man en bok när man är drygt 50 så blir det på ett annat vis. Självklart blir det så att man plockar av det som finns i en själv och i andra och ur erfarenheterna.”
