Karaktärsmord är true crime för kulturklassen

Det är en självbiografisk partsinlaga i en debatt om mediernas agerande den hösten. En smal genre som redan innefattar Katarina Frostensons ”K”, Åsa Linderborgs ”Året med 13 månader,” Fredrik Virtanens ”Utan nåd” och Cissi Wallins ”Allt som var mitt”.

En läsare med dessa böcker som enda underlag skulle vara ursäktad i tron att Metoo-­rörelsen inte var större och mer intressant än uthängningar av en handfull kända män och de ringar på vattnet de skapade.

De tusentals kvinnor som ­talade ut om sina övergrepp i solidaritet med varandra, diskussionerna om strukturellt förtryck och viljan att förändra världen, reduceras alla till en fotnot. Vad som blir kvar är berättelserna om en handfull krisande kulturpersonligheter, indragna i en ändlös kamp om titeln som rörelsens värsta offer.

Standardiserad bok

Makbouls bok, som de flesta i sin genre, är inte dålig så mycket som den är standardiserad. Så blir det när det som dryftats till döds i både sociala och traditionella medier, ska berättas på nytt. Frågan är om det finns någon annan händelse med ett lika litet antal centrala aktörer som på så kort tid gett upphov till så snarlika böcker? Och frågan är för vems skull de egentligen författats.

Ida Ölmedal reflekterar i sin recension (Sydsvenskan, 19/3) över att ”oavsett hur man ser på hela resten av historien så finns det något som förenar Makboul och Wallin: båda försöker nå en känsla av upprättelse genom offentlig­heten.”

Att det har med personlig upprättelse att göra är nog sant. Däremot är det svårt att föreställa sig att det är offentligheten som är målgruppen för genrens bittra manuskript, där udden ofta riktas mot andra namnkunniga mediapersonligheter.

Marknaden finns kanske snarare hos tidningarna själva, då reportageboken recenserats av så gott som alla större mediala aktörer trots ett relativt begränsat nyhetsvärde. Fascinationen går bevisligen bortom sakfrågan som diskuteras, utanför ramen för vad som vid det här laget, kan anses vara i allmänhetens intresse.

Ulrika Knutson (GP, 17/3) beskriver Makboul som en ­klassisk deckarfigur, ”som hellre slänger käft med taxichaffisar än smörar på branschmingel”. En Liza Marklundsk deckar­hjältinna, som vägrar acceptera sin utbrändhet efter att ha utelämnats till drevets godtycke.

Kanske är det en del av förklaringen till branschens fortsatta intresse av berättelserna. De blir true crime av och för kulturklassen, där den kittlande blodsutgjutan sker genom en kedja karaktärsmord på deras egna kollegor.

Intern branschkonflikt

När jag för några år sedan ­recenserade ”Året med 13 månader” liknade jag den offentliga dramaturgin vid en grekisk tragedi, där mänskliga egenskaper ger form åt pjäsens karaktärer för att få oss att reflektera över oss själva. Gunilla Kindstrand verkar i sin recension (SvD, 26/3) vara inne på samma spår, och drar paralleller mellan kvinnorna i boken och antikens bittra och ostoppbara hämndgudinnor.

Det är, satt i perspektiv, ­oerhört dramatiska beskrivningar av en intern branschkonflikt som borde ha kunnat hanteras genom hårdare fackliga arbetsmiljökrav, en mer genomtänkt krisstrategi för sociala medier, några debattinlägg i tidningen Journalisten och en debatt på Publicistklubben.

Makbouls shitlist

Istället är vi här. I världen där hösten 2017 har blivit svensk medias 9/11, och alla som var där fortfarande verkar bära på sina egna trauman och olösta konflikter. Såren efter ett haveri som i recensioner av boken, till exempel den av Kindstrand, förklaras med kulturkrocken och konkurrensen mellan traditionella medier och de sociala.

Det är måhända en intressant diskussion att föra, på ett akademiskt plan. Som förhoppningsvis redan förts, med tanke på att alla sedan länge verkar rörande överens om att flera av de publicistiska beslut som togs den hösten var misstag.

Finns det, i beskrivningen av svensk medias agerande, lärdomar branschen borde ta till sig? Det verkar så. Men det kan inte längre vara drivkraften bakom att böckerna fortsätter att skrivas eller diskuteras på tidningars kultursidor.

Då ligger det närmare till hands att anta att det är det personliga som skaver eller kittlar. Saker som Makbouls shitlist, som hon i boken maniskt sammanställer över de branschkollegor som stöttar Wallins personkampanj mot henne.

Därför tycker jag också att de som klandrar henne för ­bristande professionell själv­kritik, något som dyker upp både i DN, Sydsvenskans, Expressens och Aftonbladets recensioner, missar målet.

”Hon ser sig som den oförvitliga sanningssökaren och demokratins garant”, skriver Malin Krutmeijer (Aftonbladet, 14/3), ”och är väldigt arg på dem som inte köper den bilden rakt av. I alla fall är hon det nu, när hon i efterhand skriver ner sina upplevelser.”

Jag håller med om att ­Makboul verkar arg. Bara inte så mycket på att hennes yrkeskunnande ifrågasatts, som att hon plötsligt knuffats ur de journalistiska kulissernas trygghet, in i strålkastarljuset.

Vädjar till vår empati

När Lina Makboul vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar, fann hon sig liggande i sängen förvandlad till en influencer. Mot sin vilja tillsatt som en av rollfigurerna i det nya ­mediaklimatets individ­fokuserade dramaturgi.

Hon är inte ensam om att avsky det hon reducerats till, av antalet böcker på temat att döma. Varje ny författare känner sig uppenbarligen berättigad till eller skyldig att plädera sin sak, men de vill samtidigt vädja till vår empati genom självrannsakan. Göra sig till människor igen med hjälp av osminkade självporträtt.

Makboul gör det med instick om vardagskonflikter i hemmet, berättelser om sina palestinska föräldrar och åtskilliga anek­doter om kardemummabullar och vindrickande.

Ödets ironi är att dessa försök att återvinna sin mänsklighet genom självbiografiska betraktelser, mer än något annat befäster och förevigar dem som karaktärer i ett medialt skådespel.

Släng ner dem i en krypta

Man kan se det som att Lina Makbouls bok förhåller sig till konflikten mellan Cissi ­Wallin och Fredrik Virtanen som ­Rosencrantz and Guildenstern Are Dead förhåller sig till Hamlet; med en birolls förvirring över sin inblandning i det större dramat.

Man kan också se det som att varje ny partsinlaga är en hämnd på en bransch som ännu inte gottgjort de personliga trauman den orsakat, håller konflikten levande och skapar nya rollfigurer när de namnger redan bortglömda aktörer.

Där Wallin och Virtanen bär på en förbannelse så stark att att alla som kommer i kontakt med dem fördöms till en tillvaro som drevmål, tills de, likt VHS-bandet i The Ring, skriver ut sin egen shitlist i bokform och skickar olyckan vidare till någon annan för att överleva.

En scen ur boken som stannar hos mig är när Makboul, mitt i sin personliga och professionella kris, försöker förklara den för en irakisk taxichaufför. Hon tvingas snabbt ge upp, då det visar sig att han varken känner till Uppdrag granskning, SVT eller Metoo. Den kognitiva dissonansen av en drunknande som kippar efter luft, och plötsligt slås av insikten att de stormvågor som håller på att svälja henne ryms i ett för omvärlden obetydligt vattenglas.

Det gör inte Lina Makbouls trauman mindre verkliga. Men min bestående känsla är att vi kanske borde stoppa alla ­inblandade i den svenska ­metoo-debatten i en krypta, ­försegla den med cement och anlägga någon sorts minnes­märke över ruinerna.

Bara för säkerhets skull.