Dear white people, som i morgon visas på Stockholms filmfestival, är en av flera nya tv- och filmproduktioner som strösslar med stereotyper för att diskutera vad det innebär att vara svart i dagens USA. Dagens ETC har träffat regissören Justin Simien.
Samantha ”Sam” White (Tessa Thompson) är programledare för ett studentradioprogram på Winchester University, ett påhittat Ivy League-universitet. Som en av få svarta studenter på elitskolans campus har Sam några viktiga upplysningar till sina ”kära” vita lyssnare. Till exempel: ”Dear white people, snälla, sluta ta på mitt hår” och ”Dear white people, det lägsta antal svarta kompisar som krävs för att inte uppfattas som rasist har just gått upp från en till två – ledsen men din gräsförsäljare, Tyrone, räknas inte.”
Sam är huvudpersonen i filmen Dear white people. Hon odlar sin persona som den tuffa, politiskt aktiva sanningssägaren som slår ner på rasism var hon än hittar den. Hennes afroamerikanska bakgrund är en stor del av hennes identitet. Men hon döljer en hemlighet: hennes bakgrund är blandad, en av hennes föräldrar är vit.
– Jag tror att många känner att de måste välja sida. Omvärlden talar om för dig att du är svart, samtidigt som det svarta samhället talar om för dig att du inte är tillräckligt svart. Jag vet inte om jag skulle klassificera mig själv som ”biracial” (blandad) men jag tror att min mamma skulle det. Hon har mer än jag upplevt pressen av att välja, säger regissören Justin Simien.
Handlar om kulturell kontroll
Dagens ETC träffade Justin Simien efter premiären av Dear white people på Sundancefestivalen tidigare i år. Filmen var en av de mest omtalade på festivalen och Simien åkte hem med priset för årets genombrott i bagaget. Nu har Dear white people gått upp på amerikanska biografer och i veckan visas den på Stockholms filmfestival.
Filmen följer fyra ungdomar som alla faller in i varsin mall. Sam är den politiska, Lionel är nörden, Troy är sportkillen, Coco är tjejen som vill stå i rampljuset och anpassar sig för att passa in i den vita omgivningen. De visar sig alla snart vara mer komplexa karaktärer. Och alla har de på olika sätt problem med sin svarta identitet.
Det finns de som menar att ras inte längre har betydelse i USA, att samhället i dag är ”post race”. För hallå, presidenten är ju svart! Beyoncé och Jay-Z är världens kändaste kändisar.
– Visst finns det synliga, framgångsrika svarta amerikaner idag. Det har gett många illusionen av att ras inte längre är något som människor lägger märke till. Men tillhör du den grupp som inte har kulturell kontroll för tillfället så vet du exakt vad du är och hur du är annorlunda från omgivningen. Det gäller andra minoriteter också, till exempel om du är kvinna eller gay, säger Simien.
”Gör antaganden om mig”
Idag snappas ofta delar av svart kultur upp av vita artister och det som tidigare var en svart grej blir snabbt trendigt bland vita. ”De lägger miljontals dollar på sina läppar, solbrännor, Jay-Z-biljetter för att de vill vara som oss”, säger Coco i filmen. Eller Colandrea heter hon egentligen men Coco tycker att det låter för svart.
Ett av filmens teman är hur populärkultur förstärker stereotyper, vissa av dem är kanske inte ens negativa.
– Jag är en svart man och därför gör människor antaganden om mig. Kanske tar någon för givet att jag älskar och kan spela basket – vilket jag absolut inte kan. De kanske tror att jag gillar en speciell typ av musik. Eller vardagliga saker, som när någon hälsar genom att säga ”wassup bro” och jag vet att de inte pratar så med sina andra vänner. Jag skulle inte kalla det rasism men jag påminns ständigt om vad jag är, på mer eller mindre subtila sätt. Bara att vara på en filmfestival med en ”svart” film och prata med distributörer och marknadsförare om hur man ska placera en ”svart” produkt på marknaden. Din röst är ingen mainstreamröst.
Med hjälp av humor
Dear white people är bara en av flera aktuella tv- och filmproduktioner som verkligen pratar om ras och med hjälp av humor och satir tar sig an olika föreställningar om svart kultur. I New Yorks tunnelbana har man de senaste månaderna kunnat se reklam för tv-serien Black-ish som nu visas på den stora kabelkanalen ABC. Familjen Johnson är bosatt i ett rätt så vitt område och pappa Dre oroar sig över att bristen på afroamerikanska influenser ska göra att familjen förlorar sin svarta identitet. När hans son går med i skolans landhockeylag och sedan vill ha en Bar Mitzvah på sin 13-årsdag är gränsen nådd.
En annan tv-serie är Black Jesus som sänds på den mindre kanalen Adult Swim. Skapare är Aaron McGruder som även gjort The Boondocks. Här har Jesus återuppstått och bor numera i Los Angeles-stadsdelen Compton. Han hänger med polarna, dricker, röker gräs (som han aldrig betalar för) och svär i var och varannan mening. ”I died for your fucking sins.” Men han är full av aldrig sinande kärlek och medkänsla för omgivningen. Många älskar serien men det finns också en del kritiker som frågar sig om den roliga men stereotypa bilden av ett ekonomiskt utsatt svart innerstadsområde och dess invånare verkligen funkar som samhällskritik.
Pastisch på markörer
Simien säger att han försökte undvika att göra vad som förväntas av en ”svart” film och därför gjorde en del otraditionella val under inspelningen av Dear white people.
– Det gäller allt från musik till rollbesättning till hur det är filmat. ”Svart” film och ”svart” underhållning stöps ofta i samma form eftersom vi vet att det drar in pengar. Samtidigt lär det både publik och filmskapare att det bara finns ett sätt att vara svart på.
Filmens form är i sig en kommentar till stereotyperna.
– Jag kände att det skulle vara kul att filma den som en pastisch på kulturella markörer. Lionels värld är långsam och statisk och vi hör klassisk musik. I Sams värld blir det istället funkigt och jazzigt. Jag ville använda filmens estetik lite som en mixtape, och på mitt eget sätt säga att identitet formas av en mängd olika saker. Det är när vi försöker stanna i förpackningen som problem uppstår. Att hela tiden försöka definiera själva oss skapar onödig press.
