Varje mänsklig individ kommer någon gång i sitt liv på två sorgliga, mycket sorgliga, saker om tillvaron. För det första att hon ska dö. För det andra att hon är en enda människa, avskild från alla andra.
Vissa av oss kommer också på saker som tröstar oss. Det kan vara att vi är tacksamma för att vi har fått livet och i det ingick tyvärr också döden. Det kan vara tanken på ett himmelrike efter döden. Det kan vara att vi kommer att leva vidare i minnena hos de människor som älskar oss.
Och trösten för att vi är ensamma och separerade från andra kan vara att vi åtminstone ibland faktiskt kommer nära någon annan människa, nästan sammansmälter med henne i kärlek. Eller att vi tar del av konst där vi känner igen oss, känner att någon annan har känt och upplevt samma saker som jag – fast de kanske levde för hundratals år sedan.
Döden torde vara ett problem för de flesta människor och de flesta läror, men kanske alldeles speciellt för en materialistisk lära som socialismen? I ett kapitel i antologin ”Imaginations of death and the beyond in Europe and India” skriver religionsvetaren Anja Kirsch att ”döden alltid har varit en speciell svårighet för socialismens teori och praktik” – helt enkelt för att den vilar på materialistisk grund och därför saknar hopp om evigt liv.
Kirschs text handlar om hur det tidiga Sovjet hanterade frågan om den mänskliga existensens ändlighet. En sak hon visar är hur tanken på evigt liv avvisades om den baserades på religiös tro – men inte om den baserades på vetenskap. Till exempel ledde författaren och naturvetaren Alexander Bogdanov världens första institut för blodtransfusioner i Moskva. Han trodde att ”det finns goda skäl att anta att ungt blod med substanser från unga vävnader har förmågan att stödja en åldrande organism i dennes kamp på de områden där den redan har nackdelar, det vill säga där den håller på att ’åldras’”.
Och så trodde den sovjetiska biologen Olga B. Lepeshinskaja att vad hon kallade ”marxistisk biologi” kunde lösa i stort sett alla grundläggande mänskliga problem, inklusive problemet med döden. Hon la fram tesen att nya celler inte skapas genom celldelning utan genom att man tillför en specifik substans av ”levande materia”. Hon fick mycket uppmärksamhet då hon förklarade att hon hade hittat en behandling mot åldrande, nämligen ”sodabad”. Om natriumkarbonat hade förmågan att mjuka upp enskilda cellers väggar och på så sätt göra dem elastiska och mer livskraftiga så måste detta gälla även hela organismers förmåga, resonerade hon. Hon tvivlade inte heller på att ”andra behandlingar mot naturligt åldrande och tidig död snart kommer att upptäckas”.
De vetenskapliga försöken att under den nya Sovjetstatens första tid upphäva, eller åtminstone skjuta upp, döden kombinerades med ett stort intresse för science fiction-litteratur på samma tema. Denna litterära genre fick emellertid problem när Stalin kom till makten och när den nya estetiska inriktningen ”socialistisk realism” från och med 1934 blev officiellt proklamerad som det främsta konstnärliga uttrycket.
Kirsch visar hur denna omsvängning i estetik motsvarades av en omsvängning i förhållande till döden. Det blev inte längre den biologiska odödligheten som stod i fokus utan den moraliska; individen kunde leva vidare genom sitt namn och sitt verk. Skiftet från biologisk till moralisk odödlighet tog retorisk form i det språk som följde på Stalins död: ”Stalin har alltid levt och kommer alltid att leva”, ”Odödlige Stalin” och ”Stalin kan inte dö”. Allt detta skulle enbart förstås metaforiskt. Den biologiska odödligheten var, så att säga, död.
Fast, ska jag väl tillägga, bara tillfälligt. Idag är det främst techmiljardärer i Silicon Valley som drömmer om den och som investerar i den. Till exempel har entreprenören Dave Asprey spenderat stora belopp på stamcellsinjektioner över hela kroppen och även i hjärnan för att ”vända åldrandeprocessen”. Elon Musks företag Neuralink investerar i försök att integrera våra hjärnor med internet. En artikel i Dagens Nyheter beskriver det så här: ”Företaget försöker utveckla ett hjärn-maskin-gränssnitt som ska injiceras i blodsystemet för att sedan färdas till hjärnan och där självmontera sig till en nätliknande struktur runt hjärnbarken” (DN 21/10 2021). Vetenskapen förhåller sig dock tveksam till det hela.
Den ”marxistiska biologin” kunde inte fixa problemet med människans ändlighet. Att tro att kapitalet kan det är förmodligen lika dödsdömt.
